Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Han — Herren av himmelen — blivit för honom
dyrbarare än jordisk kärlek, då var hindret borta,
som skilt dem åt. Då kunde Gud ge Sin
välsignelse åt deras förening ...
Det blev så visst för Karin — hon kunde ej
tvivla härpå. Och hon tänkte åter på det Guds
ord hon fått denna morgon: »Han leder mig på
rätta vägar för sitt namns skull.»
Hon hade bett om nåd att lämna sin framtid i
Guds hand — utan frågor, utan oro. Var icke
detta Guds svar? Fick hon inte då tacka
Honom, som leder människobarnens öden — leder de
sina på vägar som de icke känna...?
Men så var det en annan sak. Visst var det
glädjande att Ragnar inte längre var beroende av
sitt arbete för sin och de sinas existens — helst
om hans krafter kanske aldrig skulle bli som
före olyckshändelsen. Men detta att han nu var
en rik man, ägde ingen lockelse för Karin. Hon
kände det stora ansvaret — frestelsen att ha
alltför mycket av jordiska ting att sköta med. Och
hon skulle hellre sett att de båda fått arbeta
tillsammans — fått reda sitt hem i enkelhet och
väntan på Guds välsignelse. Men när det nu var som
det var — nog var det Gud som givit Ragnar
denna stora gåva, kanske när han som bäst
behövde den — då borde hon ju vara tacksam även
för detta, helst som hans mor och syster också
fått sin beskärda del och inte längre behövde
bero av sonen och brodern.
Så fingo de bedja om nåd att så gripa om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
