Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Han kunde reda upp det. I alla händelser skulle
det nog dröja — kanske ett par år — innan
Ragnar fick ordna det för sig — innan han kunde
reda deras hem — om det nu var Guds vilja...
Guds vilja — Hans väg — Hans ledning — det
var så tröstefullt och lugnt att lämna allt åt
Honom...
Först den följande dagens afton fick Karin tid
och stillhet att besvara Ragnars brev. Hon kände
det så glädjefullt och på samma gång underligt
att tänka på ett liv tillsammans med honom; och
båda dessa olika slag av känslor kommo till synes
i hennes svar.
Hon började genast med det viktigaste — det
som för henne själv hade den största betydelsen.
»Min älskade — ditt brev — ja, båda breven —
gjorde mig stor glädje. Först och främst att du
själv funnit den enda lycka, som är värd att kallas
med detta namn — och även vissheten att du
alltjämt har mig kär. — Om jag tror att du är ärlig
i din bekännelse, din tro på vår Gud och Mästare?
— Ja, Ragnar, jag litar på dig. Jag känner dig
för väl — du skulle ej kunnat hyckla en
erfarenhet, som inte är din. Och när nu det stora hindret
oss emellan är borta, vill jag säga att jag aldrig
kunnat glömma dig. Om det är Guds vilja,
vandra vi livet tillsammans — den tid, som ännu står
oss åter. Det skall fullt uppväga de gångna årens
skilsmässa...»
Så skrev hon om hur underbart det skulle bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
