Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Väntanstider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
»Jo, det är jag, barn lilla. Men låt oss nu
komma in i bilen, så får du veta mera.»
Och så foro de åstad.
»Jo, kära Aina, jag är förlovad med en
släkting och barndomsvän, som jag länge hållit
av...»
Aina brast i gråt. — »Då reser tant Karin ifrån
oss...»
»Inte på länge än, käraste barn. Jag stannar
hos dig och din mamma kanske två år till, och
det är lång tid. Gråt nu inte — du blir nästan
fullvuxen, innan jag lämnar ditt hem.» — Och
hon slöt kärleksfullt sin arm omkring det
upprörda barnet.
Aina lugnade sig något och började berätta om
hur de haft det under Karins frånvaro och hur
väl det var att tant Karin kommit åter. Hon
tyckte inte alls om tant Flora.
I hallen väntade fru Sigmund, liksom första
gången Karin kom till hennes hem, och det var
ett oroligt uttryck i hennes ansikte. Men hon
behövde inte längre vara i ovisshet. Aina var
uppför trappan så fort bilen stannat.
»Mamma, det är tant Karin! Men hon
stannar hos oss ännu två år.»
Så rörande hjälplöst sträckte fru Ebba sina
händer mot Karin och slöt henne i sina armar,
som ville hon aldrig släppa henne.
»Kära, kära vän — är det du? Jag har
undrat och ängslats att mista dig. Men gå nu upp
till ditt rum, så få vi sedan talas vid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
