- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En skiss /
39

(1907) [MARC] Author: David Sprengel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den formliga kult Levertin hade för ordet »förbränning»
bär dessutom i sig själf tillräckligt talande vittnesbörd;
det var ett af de ord, hvilka oförmedlade, utan vidare,
gjorde honom gripen och rörd.

Dödstanken, som bemäktigar sig honom på tvenne
sätt: som smärta öfver en älskads bortgång och som
aning om egen, nära förestående förgängelse,
omskapar världen för honom; den ger honom en egen
värld.

Det är först själfva förvandlingsprocessen. Hvar
är den dyrkade? Vi gingo tillsammans under träden,
så var det något dunkelt, som omhvälfde oss, jag ser
henne icke mer, men hon kommer nog igen, allt detta
är en kvalfull dröm. Det är förståndets vägran att gå
in på det oförklarliga att lif plötsligt blir död, att ett
leende ansikte med ens stelnar och blir hvitt; det är
de förtviflade ropen, som vilja kalla tillbaka, det
krampaktiga hoppet att kunna göra om hvad som icke kan
göras om, den vilda gråten och den oändliga
bitterheten. Och det är den namnlösa skrämseln, när man
en natt far upp ur en djup sömn af en röst vid örat:
nu skall du dö, och man märker, att något främmande
kommit in i rummet och skall ta en och man sträcker
händerna afcärjande mot det, men hjärtat krymper af
skräck inför förnimmelsen att lifvet lämnar en. Så
domnar smärtan som det är dess natur, och ångesten
lägger sig som den måste; men själfva bilden arbetar
vidare på alla föreställningar. 1 den förra ledan och
plötsliga tröttheten ser denne unge man ej mera svaghet,
men maningar att icke längre dröja kvar bland
oväsentligheter; h vad som fordom syntes honom som ett glidande bort
från verkligheten in i det tomma, det tyckes honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olevertin/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free