- Project Runeberg -  Örebro läns förvaltning och bebyggelse / II. Närke /
59

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gången på kottar, vars frön han äter om
vintern, och den mindre hackspetten, som har
sitt bästa tillhåll i Hjälmarens strandskogar
men även annorstädes i parker och
lövskogar, där han kan hacka sitt bohål i döda träd
eller trädgrenar. Den vitryggiga hackspetten,
som är störst av alla svartvita hackspettar
och känns igen på sin vita rygg och helröda
hjässa, är endast sällsynt gäst om vintern
och synes då gärna i gamla sälgar på slätten,
som han rannsakar på myskbockens stora
larver i den murkna veden. Huvudsakligen
vinterbesökare är också den tretåiga
hackspetten, utmärkt av sin gula hjässa (hos
hannen nämligen) och vita ryggband, som
sträcker sig från nacken ända ned till
stjärten, men denna barrskogsälskande art har
dock förr, när det fanns mer
urskogsliknan-de bestånd än nu, anträffats häckande i
Närke. Drottningen bland våra granna
hackspettar är den stora, svarta, rödhjässade
spillkråkan. I varje större skog där det finns
någon enda gammal fura eller jätteasp kvar
ljuder hennes vilda skri och ekar hennes
trumvirvel. Tyvärr har man mångenstädes
huggit bort hennes boträd och därmed
fördrivit inte bara henne utan också alla hennes
hyresgäster: blåduvorna, de små ugglorna
och knipan, så att skogen blivit fattig och
död.

Till hackspettarna ehuru till ett särskilt
släkte hör också den underliga göktytan. När
såanden begynner om våren ljuder hennes
entoniga lockrop "ty ty ty ty ty ty" från
alléer och träddungar på slätten. Ibland blir
den grå och brunvattrade fågeln observerad
i trädgårdarna, där han med underliga,
ormlika halsrörelser undersöker holkarna i
avsikt att skaffa sig boplats. I redan upptagna
bostäder kastar han ut bon och ägg och
väcker indignation bland flugsnappare och
mesar och även bland en del människor. Det
är emellertid ingen mening med några
drastiska åtgärder: göktytans städningsmani går
snart över och de hemsökta småfåglarna
sätta snart i gång igen med sina
häcknings-bestyr med liv och lust.

Den 5 maj kallas i Närke "gökdagen" och
ofta nog låter också göken denna dag för
första gången höra sitt omtyckta galande
inifrån skogen. När han gal ivrigt och i tre-

Foto H. Viberg

Vigg

takt "ku-ku-ku ku-ku-ku" betyder det att
honan är i närheten; gökhonan röjer sig med
en stark, bubblande visselsignal. I våra
trakter få vanligen piplärkorna, rödstjärten och
sädesärlan i uppdrag att fostra gökens unge.

Den vanligaste och mest kända av våra
nattrovfåglar är kattugglan, som är jämnt
spridd såväl i skog som på slättland, i stad
som på land. Man hör hennes "klävitt" i de
mörka höstkvällarna, hannens melodiska
hoande om vårnätterna och ungarnas hesa
gnissel i sommarskymningen. Bättre
råttfångare än kattugglan står inte att uppdriva.
I slättens skogsdungar har hornugglan sitt
hemvist om dagen, i kvällningen flyger hon
ut över åkrar och ängar för att jaga sork,
därvid förlitande sig mest på sin sagolika
hörsel, som sätter henne i stånd att störta
ned och slå klorna i de små gnagarna, även
om de färdas fördolt under gräs eller
snötäcke. Denna uggla är rätt periodisk, något
som i ännu högre grad gäller hennes
närstående släkting, den ljusare, mer
långvingade och med blott helt korta tofsar
försedda jordugglan. Vissa år med rik tillgång
på åkersork infinna sig åtskilliga par
särskilt kring Kvismaren, där man då ser de
underliga fåglarna flyga omkring även i fullt
solsken och hålla sina uppvisningar om
aftnarna med dova rop och vingsmatter. I
Kilsbergens skogar hör man om vårnätterna
ofta den lilla pärlugglans, i timmar med blott
ett par sekunders pauser upprepade,
melodiskt dallrande "på-hå-hå-hå-hå". I samma
trakter kan man också få höra sparvugglans

59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olfb/2/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free