Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några närkessjöar. Av Sten Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krav på kyla, och i dessa stagnerande partier
kan i stället syrebristen bli större än vad
Mysis kan härda ut med. Det kan ju vara en
tillfällighet, men jag har ej lyckats erhålla
Mysis i det djupaste "hålet", 21 à 22 m, ett
litet stycke utanför Väsbyöns nordvästra
hörn. Över huvud taget visa förhållandena i
Hjälmaren, att denna ishavsrelikt kan finna
sig till rätta med högre temperaturer än vad
man på grund av erfarenheterna från andra
sjöar trott vara möjligt, men då under
förutsättning av relativt riklig syretillgång.
Ännu ett medelstort kräftdjur, märlan
Pallasea quadrispinosa, som gärna brukar
förekomma tillsammans med Mysis, finns i
sjön, men mycket sparsammare. Till
bottenfaunan höra också ett par mollusker,
nämligen en liten ärtmussla (Pisidium) och den
lilla Valvata piscinalis, en gälsnäcka liksom
den på strandstenarna på skyddade platser
ymnigt förekommande sumpsnäckan
(Palu-dina vivipara). På grundare vatten kan
dammusslan (Anodonta anatina) förekomma.
Närke genomdrages av förkastningslinjer,
som gå i ungefärligen öst-västlig riktning.
De mellan dessa liggande brottstyckena luta
i allmänhet åt söder, varför nordkanterna
framträda som branter, ofta oegentligt
kallade åsar. Längs dessa gå ofta vattendragen,
och här ligga också flera av landskapets
största sjöar. Så i norr Väringen och
Arbogaån, vidare Stor-Hjälmaren, Södra Hjälmaren
och slutligen den begynnande Nyköpingsån
med Tisaren och Sottern. Som av det sagda
är att vänta, äro dessa båda liksom
Hjälmaren mycket grunda i sin nordliga del och ha
sitt största djup i söder invid den här
uppstigande förkastningsbranten. Dessa sjöar,
som ha en annan och särskilt på södra sidan
magrare omgivning än Hjälmaren, ha ej
dennas eutrofa karaktär. Av de båda sjöarna
kommer jag här endast att uppehålla mig
litet vid Tisaren. Denna får väl närmast
betraktas som oligotrof. Mellan sjöar av denna
typ och brunvattenssjöarna finns ingen skarp
gräns, om också de av s. k. humusämnen
starkt och permanent färgade (dystrofa)
vattnen förete drag — bortsett från färgen
—, som de oligotrofa klarvattenssjöarna
sakna. Tisaren har gult vatten med dragning
Fig. 4
Bosmina coregoni: 2 biotyper från
Tisaren 25.10.19Jfl. Först, inemot 50 X.
i brunt och även något i grönt. Ut på hösten
(så den 25/10 1941) är dock den gröna
färgen starkare framträdande. I fråga om
vattnets genomskinlighet intar den en
mellanställning mellan den oligotrofa
klarvattens-sjön Edslan och den eutrofa Hjälmaren (jfr
tab. 1 och diagram 1). De oligotrofa och
ännu mera de dystrofa sjöarna ha ett pH
med åtminstone under en del av året lägre
värde än 7.
I de flesta sådana sjöar finner man i
plankton den egendomliga cladoceren
Holo-pediurn gibberum, vilken alldeles saknas i
sjöar av Hjälmarens typ. Det mest
påfallande hos detta djur är det säregna
förhållandet, att det yttersta skiktet av "skalets"
utsida och huvudet sväller upp efter varje
hud-ömsning och bildar ett nästan klotformigt,
vattenklart gelé, således något alldeles
motsvarande vad som sker med grodrommen, då
den avsättes i vattnet. Drar man en
plankton-håv efter båten en liten stund under en
period, då Holopedium uppträder i massa,
kan man få en gröt av något, som liknar
rom, och vari andra planktonorganismer
försvinna. En helt kort håvning kan ge
månghundrade exemplar. Hölopedium är mycket
känslig för surhetsgraden i vattnet. I vatten,
vilkets pjj-värde är mera avsevärt över 7,
kan denna cladocer ej leva. I många sjöar
sjunker vätejonkoncentrationen under
sommarens lopp. Till dessa sjöar hör även
Tisaren. Medan värdet för pH den 10/5 1941, då
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
