Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fisket och fiskevården. Av Nils Eckerbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som många andra sjöar på många gåtor. —
Sikbeståndet är just nu åter på tillväxt och
antagligt är, att det om några år åter skall
bli av stor betydenhet; åtminstone till en tid.
Den, som forskar efter sikens gåta i
Hjälmaren, kan icke underlåta att stöta på
nor-sens.
Denna, likaså laxartade, fiskart var
nämligen också för ett par tre årtionden sedan
en av de ur försörjningssynpunkt viktigaste
fiskslagen i sjön. Om den vet man dock, att
den funnits där sedan hedenhös. Gamla
kyrkböcker berätta nämligen härom: prästerna
hade ju sitt "tionde" från fiskarna i det
fiskslaget. Och även socknarnas "fattige"
utmed hjälmarstränderna fingo, enligt
samma kyrkböcker, sin årliga, bestämda mängd
nors. — Var man än läser i hävderna om
hjälmarfisket, stöter man på den fisken. Den
användes bland annat — långt före
fotogenens och det elektriska ljusets tid — såsom
lampa i de små grå fiskarestugorna utmed
Hjälmaren: man drog en ullgarnstråd som
veke genom den feta, soltorkade lilla fisken.
Förmodligen gick det åt många norsar på
kvällen i stugorna blott för det ändamålet
en gång! — Norsen var en gång det
huvudsakliga vinterfodret för fiskarnas höns, svin
och kreatur. Den användes ännu — i hårt
soltorkad form — för några tiotal år sedan
som "doppebröd" i kaffet.
Norsfisket måste en gång ha givit nästan
otroligt stora fångster i Hjälmaren, vars
fiskarebefolkning då till stor del livnärde sig
av nors och snarare var större till antalet
än nu. Än leva gamla fiskare, som kunna
berätta sannsagor härom och visa de
"svepe-stakar", "brännjärn" och storhåvar, som då
användes. — Nu fångas ingen nors alls i
Hjälmaren; den är fridlyst för fångst sedan
1925. Nu ökar den visserligen i mängd, men
ingalunda i sådan takt, att man kan tro på
något sammanhang med
fridlysningsbestäm-melserna eller att norsens tillbakagång
tidigare skulle ha berott på mänskliga
åtgöranden. — Andra, starkare, krafter ha förvisso
varit i verksamhet, och äro det tydligen
alltjämt; men därom veta vi just ingenting.
Underlig är förvisso sikens och norsens
historia i Hjälmaren. Och icke klarlägges den
av det förhållandet, att gösen, med kortare
och svagare variationer i tillgången, synes
hålla eller rentav utöka sin hegemoni över
andra fiskarter i sjön; så långt tillbaka som
människominne och berättelser räcka.
Ändock anser ichthyologien, läran om
fiskarterna, att gösens förekomst är ganska
beroende av norsens! I varje fall förekommer
gös, veterligen, icke spontant i någon sjö
inom Örebro län, som saknar nors. Då gösen
samtidigt är en varmvattenfisk och
föredrager sjöar med lerbotten eller lergrumlat
vatten, är det icke förvånande att den skall
älska den verkliga norssjön: Hjälmaren.
Gösen blir snabbvuxen och god där samt har
ett saluvärde pr kg, som ligger högre än
sjöns andra fiskarters. Det är därför
naturligt att hjälmarfiskarnas fångstbegär mest
inriktas på gösen och att dess
levnadsförhållanden noga studerats av sjöns
yrkesfiskare. När man hör Hjälmarens
yrkesfiskare tala och berätta om gösen, frestas
man begagna det slitna klichéuttrycket: vad
de icke veta därom, är icke värt att veta. —
Och dock begagna de alltjämt i stor
utsträckning fiskemetoder och redskap, som äro
uråldriga och specifika för Hjälmaren.
Om gäddans och abborrens liv och
levnadsförhållanden i Hjälmaren är mindre att
säga. Dessa fiskarter finnas ju i praktiskt
taget alla övriga länets sjöar och förhålla
sig ungefär lika överallt. Antecknas må dock,
att abborren i Hjälmaren är en sportfisk av
hög rang, särskilt vintertid. Då bjuder
abborren i sjön pimpelfiskets fröjder —
och dessutom goda fångster — åt tusentals
söndagsfiskare.
Mört och braxen samt övrig s. k. vitfisk
förhåller sig icke stort annorlunda i
Hjälmaren än i andra sjöar. — Braxen har här
undan för undan minskat i betydelse samt
"degenererat" i storlek och typ. — Under
krigsårens födobrist fångades dock enorma
mängder "vitfisk" i sjön och exporterades i
väldiga kvantiteter till bl. a. Stockholm, där
den då begärligt åts i form av fiskgratiner
och fiskbullar både i hem och å restauranger.
Laken och lakfisket har tidigare varit av
mycket stor betydelse i Hjälmaren. Under en
ganska lång period har dock tillgången varit
svag och laken liten i storlek. Man har
anledning tro, att detta har ett visst sammanhang
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
