Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tätortsbebyggelsen, dess utveckling och reglering. Av Ebbe Borg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den industriella expansionen har givetvis
inneburit, att industrierna själva genomfört
betydande byggnadsprogram vid sina
anläggningar. Självfallet har emellertid
bostadsbyggandet kommit att framstå såsom det
dominerande i de senare årens
byggnadsverksamhet. Men tätorternas tillväxt medför
även behov av andra lokaler och
anläggningar än bostäder, såsom butiker,
förvaltningsbyggnader, samlingslokaler och andra
gemensamhetsanläggningar för fritid och
rekreation. Tillgodoseendet av dessa behov
har blivit en andrahandsfråga, vars lösande
får komma i sinom tid. Nu åsyftade
byggnadsuppgifter ha givetvis ej heller till följd
av åtstramningarna på byggnadsmarknaden
kunnat givas den framskjutna plats i
tätorternas utbyggande, som eljest rätteligen
bort tillkomma dem.
Tätorternas tillväxt har ställt krav på en
mängd olika åtgärder för
byggnadsverksamhetens planmässiga reglering. Särskilt under
tiden efter år 1930 har stadsplane- och
byggnadsväsendet kommit att intaga en
framträdande plats i länets förvaltning. I och med
ingången av år 1932 tillkom också en ny
lagstiftning, som öppnade möjligheter till en
bättre kontroll från det allmännas sida över
den tätortsbildande bebyggelsen.
Vid slutet av år 1930 var
byggnadsverksamheten inom länet underkastad kontroll
endast i de då förekommande städerna (4
st.), köpingarna (2 st.) och
municipalsamhällena (8 st.). Byggnadsnämndernas antal
var sålunda 14. De fyra städerna Örebro,
Askersund, Nora och Lindesberg hade fram
till 1930-talet icke undergått några
nämnvärda gränsregleringar genom
inkorporering. De båda köpingarna Hallsberg och
Kopparberg, som en gång varit
municipalsamhällen, hade bildats år 1908 och utvidgats
genom inkorporeringar år 1927. De åtta
municipalsamhällena hade tillkommit i
följande ordning: Kumla 1884 (utvidgat 1921),
Karlskoga 1885 (utvidgat 1895), Fjugesta
1906 (utvidgat 1931), Fellingsbro 1911,
Jannelund 1912, Frövi 1914, Almby 1926 och
Grythyttan 1927.
Omedelbart utanför ett flertal av ovan
uppräknade administrativa tätorter fanns
betydande s. k. förortsbebyggelse. Denna
liksom bebyggelsen inom övriga då befintliga
tätortsbildningar på den egentliga
landsbygden var emellertid ända fram på 1930-talet
ej underkastad offentlig kontroll. Där den
okontrollerade byggnadsverksamheten
antagit större omfattning, hade i vissa fall med
stöd av 1926 års jorddelningslagstiftning
tillkommit avstyckningsplaner — den
enklaste form för en planmässig utbyggnad av
en samhällsbildning och endast syftande till
fastighetsbildningens ordnande. Av
municipalsamhällena hade endast Kumla, Karlskoga
och Fellingsbro stadsplaner fastställda vid
1930-talets början. Övriga
municipalsamhällen fingo stadsplaner fastställda först i
slutet av 1930-talet och början av
1940-talet, nämligen Almby 1939 (endast en
mindre del), Grythyttan 1940, Jannelund (under
tiden utvidgat till Degerfors) 1941, Fjugesta
1941 och Frövi 1943.
Den första tätort utanför städerna och de
stadsliknande samhällena, som erhöll
byggnadsnämnd, var Pålsboda, som i slutet av år
1930 räknade 533 invånare. Här fastställdes
nämligen år 1931 särskilda föreskrifter med
avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande. Denna form för reglering av
bebyggelsen inom område å den egentliga
landsbygden hade tillkommit redan år 1924 genom
ett tillägg till då gällande lag om
fastighetsbildning i stad:
Sedan ny stadsplanelag och
byggnadsstadga trätt i kraft den 1 januari 1932,
inleddes en ny epok i tätorternas historia. Nu
börjar en tid av regleringsingripanden, som
osökt leder tanken på en jämförelse med vad
som förekom på 1880-talet med anledning av
den förutnämnda cirkulärskrivelsen från
civildepartementet angående tillämpning av
1874 års byggnadsstadga.
Enligt 1932 års stadsplanelag och
byggnadsstadga kunde för område å den
egentliga landsbygden fastställas byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, om större
byggnadsverksamhet vore att förvänta och
förhållandena ej gåve anledning till att
lagens och stadgans bestämmelser angående
stad blevo tillämpliga inom området. I många
fall ha de nya regleringsformerna tillämpats
som en övergång i tätorternas utveckling till
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
