Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturminnesvård och hembygdsrörelse i Örebro län. Av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sporadisk art vid jämförelse med den
verksamhet, varom benämningen
forminnesför-ening ger en fullt adekvat hänvisning.
Redan som ung student hade Djurklou
sommaren 1849 snabbinventerat
hemprovinsens fornminnesbestånd, och som
fornminnesföreningens sekreterare verkade han
energiskt för åstadkommandet av en effektiv,
systematiskt organiserad fornvård. 1861
anslöts Nerikes fornminnesförening till Kungl.
Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien "i ungefär samma ställning som
Hus-hållningssällskaperna länge intagit i
förhållande till Kongl. Landtbruksacademien". År
1865 var Djurklou verksam som Akademiens
"antikvitetsintendent", och han var även
engagerad i tillkomsten av 1867 års
fornmin-nesförordning. Man spårar den sistnämnda
i ett av honom framlagt program för
närkesföreningen. Enligt detta skulle varje socken
få sin fornvårdare, förteckningar över kända
fornlämningar skulle upprättas i tre
exemplar, avsedda för föreningens arkiv, för
socknens kyrkoarkiv samt för sockenombudet
personligen. Den sistnämnde hade att
"årligen från predikstolen uppläsa"
förteckningen, utöva tillsyn över socknens
minnesmärken samt med anlitande av vederbörande
myndighet beivra skedd åverkan. Det
onekligen en smula tungrodda projektet kom
emellertid praktiskt taget att stanna på
papperet, väl huvudsakligen på grund av
svårigheten att uppbringa villiga och kunniga
till-syningsmän.
De initiativ och åtgärder, som utgick från
fornminnesföreningen — närmare bestämt
från Djurklou och från hans efterträdare på
sekreterareposten, den i Västernärke
verksamme distriktsläkaren Herman Hofberg —,
blev icke dess mindre många, betydelsefulla
och förebildliga. Ett omfattande
inventeringsarbete planlades och genomfördes till
stora delar; Hofbergs på grundvalen härav
1871 utgivna "Förteckning öfver Nerikes
fasta fornlemningar" bidrog verksamt att
fästa den allmänna uppmärksamheten på de
skilda bygdernas mera representativa
minnesmärken. Redan tre år tidigare, 1868, hade
f. ö. Hofberg publicerat det för sin tid
mönstergilla, innehållsrika och i stort sett
vederhäftiga standardverket "Nerikes gamla min-
nen", numera en eftersökt bibliofil dyrgrip.
Åtskilliga av fornminnena blev föremål för
uppmätning, avbildning, undersökning och i
flera fall även restaureringsåtgärder. De
intima relationerna mellan föreningen och
Vitterhetsakademien bidrog givetvis att leda
verksamheten i banor, som tillgodosåg dåtida
krav på vetenskaplig korrekthet. Man skulle
kunna säga, att föreningens ovan åberopade
"ställning" till Akademien i mångt och
mycket erinrar om den nutida
landsantikvarie-institutionens förhållande till
Riksantikvarieämbetet. Den provinsmuseiväsendets
reorganisation, som genomförts under Sigurd
Cur-mans ämbetstid som riksantikvarie, kan
onekligen sägas ha förverkligat just
Djur-klous intentioner för nu nittio år sedan.
Tyvärr gäller detta omdöme allenast de
tvenne första årtiondena av föreningens
verksamhet. Vad som sedan tröt, var de
personliga resurserna. Mellan 1873, då Hofberg
lämnade föreningen, och 1911, då en nitisk
amatörarkeolog, banktjänstemannen Hugo
Hedberg, blev länsmuseets intendent, infaller
ett interregnum, under vilket omsorgen om
fornminnena lämnar åtskilligt övrigt att
önska. Varken Nerikes fornminnesförening
eller någon annan av dess många yngre
systerorganisationer i andra landskap
förmådde realisera de framsynta planerna från
den provinsiella kulturminnesvårdens
pionjärtid, då män som Djurklou, Dybeck, Säve,
Hyltén-Cavallius m. fi. inskrev sina namn i
den svenska fornforskningens hävder. Tiden
var ännu ej mogen. Forskningen och
före-målssamlandet tog i ansjpråk det tidvis
livaktiga, tidvis avsomnade intresset, och ute
i bygderna förblev provinsmuseet, här som
annorstädes, länge ett kuriosakabinett utan
levande kontakt med traditionskulturen och
än mindre den allmänna opinionen.
Av den väckelserörelse, vars centrala
gestalt Artur Hazelius var, kunde i Örebro
län blott förmärkas ett par indirekta, om än
nog så betecknande spår. Närkes utan
gensägelse märkligaste tvenne timmerbyggnader
är Kungsstugan i Örebro, en svalgångsbod
från Vasatiden, och Kullängsstugan nära
Askersund, en parstuga från slutet av
1600-talet. Bägge dessa byggnader sökte Hazelius
förvärva till Skansen, men respektive ägare
:219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
