Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturminnesvård och hembygdsrörelse i Örebro län. Av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det av bruksdisponenten fil. dr Carl Sahlin
grundade Laxå bruks museum kan med fog betecknas
som Örebro läns första hembygdsmuseum. Det
ger en fyllig och åskådlig bild av Tivedsbygdens
näringsliv, företrädesvis bruksrörelsen men även
bl. a. fisket i Vättern m. fi. sjöar, varifrån de
ovan avbildade fiskeredskapen härrör.
museet sakkunnig tillsyn och vård. Till dessa
är främst att räkna museerna i städerna
Askersund, Karlskoga och Lindesberg, i
Kopparbergs köping samt vid folkhögskolorna i
Fellingsbro och Kävesta; alltså på orter där
man kunnat påräkna någotsånär kontinuerlig
besöksfrekvens samt stöd och intresse från
det allmännas sida. På andra håll har man
som sin värdefullaste tillgång kunnat
tillgodogöra sig en enskild persons hängivna
intresse eller på sin höjd en liten grupp
intresserades samverkan. Detta gäller
exempelvis hembygdsföreningarna i Ervalla,
Kumla-Hallsberg (Sannahed), Lerbäck, Lännäs,
Viby och Västernärke (Fjugesta). Det länder
dessa envetna arbetare i vingården till
mycken heder att de, trots organisationernas
oftast genomusla ekonomi och det på sina
håll ytterst ringa ortsintresset, dock lyckats
att — om än mera sällan i avsedd
omfattning — förverkliga sina projekt; många
värdefulla gamla byggnader och föremål har
räddats tack vare deras insatser. Ibland har
man "förbyggt" sig, ibland har
ansträngningen varit så påfrestande och den erkänsla
man fått röna så pass futtig, att
entusiastiska pionjärer slutligen hamnat i
resignation och missmod. Det är sorgligt men sant,
och det bör icke förtigas, att mer än en av
de ovan uppräknade hembygdsföreningarna
hamnat i ett vegeterande tillstånd av
slentrian och slöhet, som icke just infriar de
vackra löftena och den entusiasm, som stiftarna
en gång lade i dagen.
Över huvud nödgas man nog konstatera,
att det mesta av såningsmannen Saxons
utsäde föll på hälleberget. Men där jordmånen
var god, där spirade förvisso vackra plantor.
Dessa plantor ansades med mycken kärlek,
mera sällan av större menigheter men desto
oftare av enstaka, kunniga och nitiska
vingårdsmän. Bland dessa må här nämnas
rektor Einar Odhner i Fellingsbro,
folkskollärare L. E. Leyler i Karlskoga,
folkskollärare Gustaf Sahlström i Lerbäck,
hemmansägare Oscar Melin och kyrkoherde Ivar
Zet-terquist i Lännäs, folkskollärare Gustaf
Ekeberg i Klacka-Lerberg i Nora bergslag,
kyrkoherde Karl Bäckgren i Askersund, fröken
Maja Forsslund i Kopparberg, rektor Malte
Mårtensson och riksdagsman Gottfrid
Karlsson i Sköllersta, kabinettskammarherre
Robert von Horn och folkskollärare Nils Jerbo
i Stora Mellösa samt distriktsveterinär Joel
Ekelund i Fjugesta. Dessa har varit
förgrundsgestalterna, men vid deras sida har
verkat många här onämnda, vilkas insatser
betytt åtskilligt för räddningen av
traditionskulturens materiella och andliga
spillror.
Efter denna överblick av
kulturminnesvårdens och hembygdsrörelsens
organisatoriska utveckling under de över nittio år, som
förgått sedan Föreningen för Nerikes
folkspråk och fornminnen stiftades, ställer man
sig frågan: vad har då dessa
sammanslutningar och institutioner förmått uträtta i
minnesvårdens och forskningens tjänst inom
Örebro län?
Som ovan framhölls så är det först under
det senaste kvartseklet, som en anknytning
kan sägas ha ägt rum till de tendenser och
principer, som kännetecknade
1860—70-ta-lens entusiastiska pionjärarbete. Kontakten
mellan den statliga fornminnesvården och de
:222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
