Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kumla härad - Lerbäcks socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kumla härail
bodar), -hult ("träddunge") och -rud
("röjning"), utgöra en erinran om fäbodväsen,
röjning och nybyggen, alltså om
kolonisation, vilken måhända påbörjats redan mot
forntidens slut och som i varje fall fortgått
hela medeltiden igenom.
Lerbäcks bergslag.
Naturbeskaffenheten har varit
utslagsgivande för bygdens näringsliv. Berggrunden
är malmförande, och hundratals större och
mindre gruvor ha upptagits under seklernas
lopp. Järnmalmsförekomsterna ha varit de
dominerande; mindre betydande fyndigheter
av silver och blyglans (Isåsen) samt koppar
(Dampetorp, Ingelsby, Lund) ha även
bearbetats. Det på sin tid rikt givande
Venafältet (kobolt) tillhör delvis Lerbäck. Bland de
mera betydande järngruvor, som i äldre tid
brutits, må nämnas Åmmestorps- och
Löv-fallafälten (till större delen belägna inom
Hammars socken), Håkantorps, Solberga och
Runsala gruvor, Blackfärdsfältet,
Stega-hällsfältet och Nyckelhults gruvor. I våra
dagar är gruvdriften inom socknen helt
nedlagd.
För befolkningen i denna karga bygd kom
bergsbruket med dess binäringar ■— främst
det folkliga manufaktursmidet ■— att betyda
en väsentlig förbättring av levnadsvillkoren.
I grannsocknen Hammar var
järnhanteringen en viktig näringsgren redan under
äldre medeltid, och antagligen ha
fyndigheterna i södra Lerbäck begynt ungefär vid
samma tid. Riseberga kloster tillhöriga
hyttor i Skyllberg och Rönne omtalas 1346, och
åtminstone den på gränsen mellan Lerbäck
och Hammar belägna Mörtna gruva har med
säkerhet brutits under medeltiden. Det
förefaller troligt, att en del av socknen, den s. k.
Lerbäcks f järding, utgjort en del av det
medeltida "bergslag", som är känt under olika
namn, "Östra berget", "Stålberget i Närke"
eller "Hammarsberg".
Lerbäcks bergslag, som jämte hela
Lerbäck omfattade större delen av Hammar
samt en mindre del av Snavlunda, räknar
som administrativ enhet sin tillkomst från
1637. Inom socknen funnos följande
bergsmanshyttor: Långstorp eller Glosa (vid
Skyllberg), Västra Å, Estabo, Norra Svaldre,
Emme, Rönne och Dammen, samtliga
anlagda under årtiondena kring 1600-talets
mitt. Vid Trehörning, Södra Svaldre, Essböle
och Svarthyttan funnos bruksmasugnar, vid
Äsperud den kronomasugn, som är känd
under namnet Lerbäcks bruk. På 1600-talet
anlades vidare stångjärnshamrar vid Södra
Svaldre, vid Rönne, den s. k.
Hyttehammaren, och vid Långstorp, den sistnämnda
identisk med Skyllbergs hammare.
Fr. o. m. 1600-talet fram till 1800-talets
mitt baserades bygdens näringsliv —
bortsett från jordbruket och dess binäringar —•
på den mer eller mindre friktionsfria
samverkan, som ägde rum mellan de i hyttlag
organiserade bergsmännen och bruksägarna,
företrädesvis de å Skyllberg och Mariedam.
Den lokala malmtillgången visade sig snart
otillräcklig, särskilt som lerbäcksmalmen på
grund av sin höga svavel- och fosforhalt
endast genom blandning med andra
malmarter var användbar för framställning av
fullgott tackjärn; från Tabergs bergslag och
senare Nora bergslag fortgick en
kontinuerlig malmimport. Det i masugnarna
framställda tackjärnet levererades till
bruksham-rarna, där det utsmiddes till stångjärn. I ett
mycket stort antal små smedjor bedrevs som
allmogenäring ett flitigt manufaktursmide,
"nubbsmidet". Olika slags spik och nubb var
den viktigaste artikeln, därjämte
tillverkades även liar, saxar, häst- och oxskor,
brod-dar, söm etc. Särskilt under 1800-talet
betydde denna hemindustri en ej föraktlig
inkomstkälla för bygdens befolkning;
sålunda uppgick tillverkningsvärdet vid mitten
av 1870-talet, då spiksmidet nådde sin
kulmen, till närmare 400.000 kr. pr år. Mot
1800-talets slut, då konkurrensen från de
maskin-tillverkade smidesvarorna begynte bli
kännbar, sjönk produktionen kraftigt för att i
våra dagar vara ett minne blott.
Redan före 1800-talets ingång hade de
flesta hyttorna inställt driften, och vid
seklets mitt var den traditionsrika
bergsmanna-näringen praktiskt taget avvecklad. Frånsett
Skyllbergs bruks anläggningar vid Skyllberg,
Rönneshytta och Mariedam slogo försök att
etablera metallindustri — bl. a. en
spikfabrik vid Åsbrohammar — icke särdeles
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
