Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man ser honom inte så ofta, denna framstående jägare, som
mest vistas i skogstrakterna, där han kniper duvor vid
åkerlyckorna och orrar på mossarna, nötskrikor i gransänkorna
och ekorrar på furumoarna och lär göra nytta genom
att plocka bort sjukt och skadat vilt. Endast då och då ser
man en skymt av en stor och kraftig, gråaktig, kortvingad
men långstjärtad rovfågel, som med hastiga vingslag och
snabba vändningar drar fram mellan stammarna. Men om
våren och framför allt om hösten händer det, att duvhöken
uppenbarar sig vid slättsjöarna. Då kan man få se på roligt.
En septembermorgon för tio år sedan satt jag i en
vasskant vid Hemfjärden nära Lillå-oset och passade på änder,
särskilt bläsänder, som kommit ned från Norrland i stora
skaror. Ett stycke ut på klarvattnet låg en nedvissnad rugge
av igelknopp, och där skymtade ryggarna av sothöns, som
lågo och döko efter föda. Med ett litet hopp stodo de på
huvudet ned i vattnet, när de sedan kommo upp, hade de
något i näbben, som de hackade på. Som vanligt gingo
sothönsen helt upp i sitt arbete, plaskade och skreko till
ibland och voro sorglösheten själv. De visste mycket väl,
att jag befann mig i närheten och hade bössa, men de visste
också, att det var mer än dubbelt hagelhåll. Som jag satt
där och tittade på de lustiga fåglarna, kom en gråbrun
duvhök strykande tätt förbi mig över vassen. Han fick se
sothönsen i ruggen och sköt genast dit med stark fart.
Sothönsen försvunno genast genom att sänka sig ned i vattnet.
De glesa, vissnade stänglarna lämnade intet skydd
ovanifrån, klarvattnet omkring var allt för stort för att de skulle
kunna rusa in i vassen och gömma sig, de voro alltså
blottställda för sin fiende. Med indragna vingar susade
duvhöken ned mot en sothöna, som jag inte kunde se för
Spar-ganium-stänglarnas skull. Just som han sträckte fram klorna
för att gripa sitt rov, var det som en undervattensmina
exploderat, ett moln av vatten rök upp. och duvhöken kastade
sig förfärat upp i luften. Sothönan hade dukit ned och
sparkat upp en vattenkaskad med vingar och fötter rakt i
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
