Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synen på höken. När första häpenheten lagt sig störtade
duvhöken ånyo ned mot en sothöna, men hälsades åter av
en vatteneruption. Så flög han av och an över ruggen. Det
var en ganska säregen syn med höken, som studsade upp
och ned över den runda Sparganium-rabatten, överallt
manande fram springbrunnar som en annan Moses med staven.
Även änderna ha reda på, att vattensprutning är ett
effektivt medel mot ogärningsmän. Jag har åtskilliga gånger
haft nöjet att bevittna sådana uppträden, men det skulle
föra för långt att skildra dem alla. I motsats till sothönsen
bruka gräsänder och krickor, när de ligga ute på klarvattnet,
samlade i tät svärm avvakta duvhökens angrepp och
gemensamt stänka upp hela skyar av vatten med vingarna.
Den rovfågel, som man oftast får se på jakt, är
sparvhöken. Vid mitt hem i Almby hade jag en vinter mycket
nöje av en sparvhök, en gammal hona, som ett par gånger
dagligen kom för att hämta en stek ur de stora
gråsparvsvärmarna. Många gånger såg jag höken komma glidande
över hustaken och kasta sig ned över de intet ont anande
sparvarna, ibland grep han en omedelbart, ibland först efter
en kort hetsjakt, som ofta slutade med några lustiga hopp
vid krusbärsbuskarna eller kanten av en häck, dit sparven
sökte komma undan. Oftast syntes emellertid inte sparvhöken,
men hans närvaro var uppenbar. Mestadels var det
talgoxen, som varnade för höken. Han brukade sitta i en
ungbjörk och vänta på tillfälle att smita in och ta ett frö ur
hampfrölådan vid fönstret, där domherrarna sutto och
tröskade i sig 50—60 frön i sträck utan att göra sig någon
särskild brådska. Gav så talgoxen till ett gällt, flera gånger
upprepat skri och blev sittande orörlig på sin gren med
näbben i vädret, då upphörde domherrarna med sitt
mekaniska skalningsarbete och tryckte sig ned i lådan,
gråsparvarna, som väsnats i ett enda entonigt brus i häcken, blevo
med ens dödstysta, och de, som plockat frön i trampgräset
på vägkanten, virvlade huvudstupa in i häcken. Om någon
minut var faran över, talgoxen började åter röra på sig,
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
