Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älvstenar i Linde och Guldsmedshyttan, av fröken Maja Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sig tillbaka i papperet och smorde barnet med.*) De
kallade det för älva, när barn hade just som utväxter på
fingertopparna.”
Stenen ligger som sagt långt upp i obygden, men folk
har tydligen vallfärdat långa vägar hitupp för att söka bot
för sjukdom.
Här ovan kom en klok gumma på tal. Man kan någon
gång få höra berättas om sådana, som tyckas ha hållit sig
med sin mera privata smörjsten; den beskrives ibland rent
av som en liten husgud. Sålunda berättar Erik J—n, f. i
Hjulsjö 1839, om en ”slug gumma” där: ”Ho hadde en
smörjsten, förståss. Dä va tumsdjupa hål inborra, di ha
borra mä stenborr. — Hon hadde den där te en avgud, dä
hadde hon bestämt. Ho geck omkring’en, så gräse va
alldeles tetrampa.” Och nyligen hörde jag om den bekanta
”trollgumman” ”Otta” från Ottetorpet i Linde, att hon haft
en sten ej långt från sin stugknut med runt hål i, ”borrat
med navare”. Man visste nu ej, vad hon använt den till,
antog att hon sköt i den för att skrämma bort påskkäringar.
Sannolikare är nog, att det varit hennes ”trollsten”.
Att offer i älvkvarnar skulle ske på (tre)
torsdagskvällar, ”då allting skulle ske”, och i ”solgången”, var allmän
sed, fast den ej här påpekats. Ett villkor var också, att det
skulle ske under fullkomlig tystnad, och från andra
Väst-manlandssocknar har berättats, att man efter smörj ningen
ej fick se sig tillbaka, då man gick från platsen.
Vad ha då de gamla i vår tid att förtälja om de små
naturväsen, som gett älvkvarnarna deras namn? ”Älvorna
hade sin sal under sten”, berättar en gammal fellingsbroare.
”Dom hadde sina krypin under älvkvarnarna”, säges från
Ramsberg. Men det finns numera alltför dunkla minnen om
älvorna och deras hemvist för att man skall våga fastslå att
*) Det är troligt att berättaren här minns fel och att den sjuka
smorts före offrandet.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
