Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älvstenar i Linde och Guldsmedshyttan, av fröken Maja Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de ansågos ha sin boning i eller under dessa stenar.
Vanligast tror jag de ha betraktats som vattenväsen eller
hemmahörande på fuktiga ängar eller mossar. I Ramsberg, där
som vi sett älvkvarnarna alltid förekomma vid vatten, sades
också, att de hade sitt hemvist i strömmen. En liten tjärn
i Bengtesfallskogen, norr om Gusselby, kallas för Älvagöl
och är känd för ”rådande”. Att kvarnarna uppkommit genom
att dessa ”små, små dockor” dansade ringdans, när ”bergen
var mjuka”, därom samstämma många utsagor.
Älvorna voro knappast de älskliga och poetiska varelser,
som litteraturen gjort dem till. Om de inte var direkt
illvilliga mot människor, så var de åtminstone mycket lätt
förargade, och den som råkade störa dem i deras tillhåll, t. ex.
vid en ”älvdans”, eller slå ut hett vatten på dem, han kunde
lätt ”råka för ont”. Särskilt farliga ansågos de för små
barn. ”Dä va di som sög barna, dä va nå små onda andar.”
När engelska sjukan förr kallades sög (i de västligaste av
våra bergslagssocknar och i Närke, i våra östra
bergslags-socknar och inåt Västmanland däremot riset) eller älvsög,
så är det ju tydligt, varifrån man ansåg sjukdomen komma.
Ofta talas om en annan(?), mystisk barnsjukdom, som rent
ut kallades för älvorna, alvera, älva (se ovan), och bestod i
att barnens fingertoppar blevo liksom vissna och fingo
vårt-eller spenliknande utväxter. ”Älvorna diade barnen”, sade
man. — Bläster eller älvbläster var slutligen en hudsjukdom,
som barnen tyckas ha fått genom ute upphängda kläder,
som älvorna blåst på. De måste före intagandet väl skakas.
— När man då smort såväl det sjuka barnet som älvkvarnen
samt blidkat älvorna med offer av olika slag: såväl mynt
och andra metallföremål som delar av den sjukes kropp (hår,
naglar) och kläder, så skulle de sedan lämna barnet i fred.
Den besvärjelse eller ”läsning” som skulle åtfölja offrandet
har som här framgått helt fallit ur mina sagesmäns minne.
Det brukar vara en bön till ”makterna” att ”leka” med det
offrade men låta den sjuka vara i fred.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
