Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några drag i Bergslagsnaturen, som utformats av forntidens Östersjö, av fil. d:r Astrid Cleve von Euler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den nuvarande Östersjön, emedan vattnet här är visserligen
svagt, men dock tydligt salthaltigt. Ancylussjön måste
därför ha varit en gigantisk sötvattensjö. Den kan sägas ha
haft bestånd för mellan 9,000 och 6,000 år tillbaka, varefter
den lämnade plats för ett inhav med betydligt saltare vatten
än den nuvarande Östersjön. Även detta salta skede har
blivit benämnt efter en snäcka. Det var Litorinahavets tid.
Vi nämnde i det föregående att stora släta sandterrasser
kanta Råsvalen och Lindeån ett stycke ovanför den nutida
vattenytan. Om dessa bildningar ger en del av vårt
illustrationsmaterial en närmare föreställning. Vid Fornaboda, 6
km. norr om Lindesberg, breda de ut sig till en vidsträckt
och naturligtvis alltigenom odlad slätt på en nivå, som ligger
omkring höjdsiffran 93 m. på den topografiska kartan.
Så vitt förf, förstår, kan ingen tvekan råda därom, att
Fornaboda-slättens uppkomst måste sättas i samband med
Ancylussjöns högsta stånd, under vilket sjöns nivå höll sig
någorlunda oförändrad i minst ett eller annat århundrade.
Man kan nämligen åberopa iakttagelser av helt annat slag
som praktiskt sett tillfredsställande bevis för att sådant
östersjövatten, som Ancylussnäckan levde i, aldrig nått högre i
denna trakt än 90—95 m. ö. h.
Vad är det då, som ger oss sena tiders uttolkare
möjlighet att avgöra, var just Ancylussjöns vatten haft sina
vägar? Jo den — åtminstone från vetenskapsmannens
synpunkt — lyckliga omständigheten att Östersjön när den var
Ancylussjö praktiskt taget överallt hyste en rik mikroskopisk
växtvärld av små kiselalger eller diatomacéer. Osynliga för
ögat sväva dessa omkring i vattnet eller samla sig i
bottenslammet, där de med tiden dö, men utan att därför helt
försvinna. 1 deras cellväggar finns nämligen ett fint mönstrat,
oförgängligt skelett av kiselsyra. Årtusende efter årtusende
ligga dylika små kiselpansar kvar, gömda i de ler- eller
gyttjelager, i vilka de en gång blivit inbäddade. Luckrar
man med tjänliga kemiska medel upp sådana kiselskalhaltiga
jordarter, kan man frigöra skalen och smälta in dem i harts.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
