Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsfiskaren, vår praktfullaste fågel, hans liv och leverne, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vartill kommer att den är något ryckig både i höjd- och
sidled. Men fågeln är dock i stånd att göra de tväraste
vändningar, stå stilla i luften, sväva med orörliga vingar
ett stycke och höja sig rakt upp som en heliokopter, vilket
jag aldrig sett någon annan fågel göra så fulländat. Härav
kommer hans förmåga att pilsnabbt slunga sig genom den
tätaste skog.
Alla möjliga uppstående föremål i och vid ån tjänade
till kungsfiskarens utkiksplatser. Än satt han i en al, än
på en stör eller trädrot, än på ett broräck, än på en
kraftledning, som gick fram 7—8 meter över vattnet. Här kunde
han sitta orörlig en lång stund som en liten fjäderboll och
spana ned i vattnet. Det var nöjsamt att studera hans
”minspel”, när han fick se något byte. Han blev då
plötsligt livlig, sträckte på sig och sjönk ihop, ”neg”, som mina
kamrater uttryckte sig, rörde stjärten fram och tillbaka som
hade den haft gångjärn, vred och vände på huvudet och
fixerade en viss punkt med sina stora, svarta ögon. Så
hukade han sig och riktade huvudet och näbben nedåt,
flyttade sig i sidled hastigt fram och tillbaka på grenen —
gick liksom på ”drev” skulle man kunna säga — och så
stelnade han till. Han hade riktat in harpunen, fått stadigt
korn och fritt skottfält. Nu small det! Som en slungad
sten försvann fiskaren med ett plums i vattnet. Han kom
strax upp igen med en silverblänkande löja på tvären i
näbben och flög tillbaka till utgångsplatsen, på vägen
ruskande av sig vattnet alldeles som gjusen brukar göra.
Han satt stilla i sin vanliga upprätta ställning, såg ännu
viktigare ut än annars och lät löjan sprattla bäst hon ville.
Men så började han jonglera med fisken, släppte ned den
mer och mer åt sidan av näbben och fattade ett stadigt tag
i stjärten. Så slängde han löjan i grenen så det sade
”smisk”. Löjan stendog nog bums, men för säkerhetens
skull smällde han henne i ännu några gånger, innan han
åter började bolla med henne och svälja henne med huvudet
före.
5
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
