Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsfiskaren, vår praktfullaste fågel, hans liv och leverne, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulla fågeln, och det fingo de naturligtvis mer än gärna. I
första gryningen församlades åskådarna, det kunde ofta bli
timslång väntan, en tid som gick fort under åhörandet av
den ännu pågående fågelkonserten. Det var flera fåglar,
som sade ”ti”, det var nötväckan, trädkryparen, grönsiskan,
trädpiplärkan, flugsnapparna och, skickligast av alla,
tall-titan, men det tränade örat reagerade genast för
kungsfiskarens skri, när han nalkades första åkröken.
Ögonblicket efter sköt han förbi som en pil och slog till på en
algren, skrek ivrigt och vippade med stjärten. Nu dröjde
det inte länge, förrän det surrade till i hålet och den
ruvande fågeln kom utfarande som ett skott. Båda fåglarna
följdes åt till åkröken, där vände den nykomne och flög åter
till sin sittplats. Han brukade ta sig fem minuter. Han
satt alltid vänd mot boet, men upptäckte han åskådare,
vände han sig kvickt helt om, visade hur fin han var både
fram och bak, som en fru uttryckte sig. Detta tydde på,
att han var nyfiken, men den rödgula undersidan liknade
ett visset löv och skyddade honom också för upptäckt.
Däremot var fågeln alldeles likgiltig gentemot råttorna, stora
präktiga exemplar, som regelbundet hade sin väg under
branten, och mot ekorrarna, ävenså mot en igelkott, som
drumlat ned vid bobranten och inte orkade upp utan mitt
ingripande. Men en vaken iakttagare var han i alla fall.
En av mina vänner medförde en ostyrig foxterrier, vilken
genast anställde råttjakt. Kungsfiskaren satt i alen med
sitt vanliga, tröga, litet fundersamma utseende, men då han
fick syn på hunden, erbjöd han genast en attityd av högsta
förvåning. Han flög fram till en pinne strax nedanför
hunden, sträckte på sig och riktade näbben rakt upp som
en rördrom och började pendla och svaja med halsen som
en göktyta. Han såg urkomisk ut, där han satt och kikade
mot zenit, men hans syfte var antagligen att skrämma bort
hunden, vilken naturligtvis inte tog minsta notis därom.
Lustigt nog var kungsfiskaren föremål för ovilja från
andra små fåglars sida. Sädesärlor kommo ibland och
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
