Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsfiskaren, vår praktfullaste fågel, hans liv och leverne, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställde sig att skälla ut honom, en bofink sågs också djärvt
kasta sig ned och slå efter honom. Roligt hade vi åt en
talgoxe, som fick syn på fiskaren, när han satt på en rot
invid boet. Talgoxen blev på det högsta upprörd, stod i
luften med fladdrande vingar och skrek så mycket han
förmådde alldeles intill kungsfiskaren, som emellertid nu lika
litet som vid andra dylika demonstrationer lät sig bekomma
det minsta. Plötsligt kastade sig kungsfiskaren i luften
och försvann i hålet. Det var mer än talgoxen kunde
begripa. Han fladdrade av och an efter branten och letade
efter sin ovän en lång stund. Sedan satte han sig på
trädroten och tog sig en grundlig funderare.
I mitten av juli hördes ungarna pipa inne i boet.
Åtminstone i början fick jag den uppfattningen, att det var
båda föräldrarna, som nu flögo in i boet med små fiskyngel
och insekter, antagligen sländor, i näbben. Men så
småningom, när ungarna blevo större, upptäckte jag, att det
var endast honan, som matade. Hannen hade tagit semester
och visade sig vid boet endast tidigt om morgnarna. De
fem ungarna blevo med tiden särdeles matfriska. Vi lyste
in i hålet med ficklampa och sågo dem sitta därinne helt
beskedligt och se så barnsligt oskuldsfulla ut med sina
förvuxna huvuden och blinka med de svarta, fromma ögonen.
Men när modern flög in med en fisk, blev det ett
fruktansvärt gnyende därinne, som varade en bra stund sedan hon
flugit bort. Det var inte små mängder fisk, som gingo åt
i hushållet. En dag satt jag vid boet från klockan 9.50 fm.
till 6.10 em. och kunde räkna, att under denna tid ungarna
fingo 23 löjor av ett pekfingers längd. Fisken
transporterades. alltid med huvudet först för att bekvämt kunna stoppas
ned i ungarnas gap. Den mindre fisken bar honan till
hälften nedsväljd, varvid huvudet stack fram ur näbben, den
större höll hon fastknipen om magen längs sidan av näbben,
varvid fiskhuvudet sköt en god bit förbi hennes näbbspets,
stjärten nådde bakom hennes nacke.
Man har beskyllt kungsfiskaren för att vara en riktig
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
