Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsfiskaren, vår praktfullaste fågel, hans liv och leverne, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En av mina vänner satt elär redan med kikaren i ena handen
och anteckningsboken i den andra. Han hade spelat
jazzmusik under natten och farit direkt hit. Det var en
välsignad tur, ty han hade stora ting att förtälja. Klockan 4,
berättade han, kommo båda kungsfiskarna i sällskap, honan
med en fisk i näbben, hannen ivrigt skrikande, och satte sig
i alen. Så flög honan in i boet, kom strax ut igen, badade
som vanligt och satte sig i alen bredvid hannen. I näbben
hade hon alltjämt fisken! Hon flög sedan in i boet utan
att överlämna fisken ytterligare två gånger, därefter vände
hon löjan odh svalde den själv. Nu flög hannen in i boet
ett slag, sedan sutto båda fåglarna stilla som om de väntat
på något. Två minuter efter hannens besök surrade det
plötsligt till i hålet och ut kom en unge, som fladdrade ut
över vattnet och satte sig på en trädrot. Med korta
mellanrum kommo sedan ytterligare tre ungar utfarande och
placerade sig vid åkanten; en drog i väg mer än hundra meter
nedför ån. Medan jag uppbyggdes med detta, kom ungen
n:r 5 utfarande, han surrade med vingarna som en humla
och utkommen mitt på ån sjönk han ned och höll på att
hamna i vattnet men höjde sig igen och satte sig i en tät
al ett par meter från vår sittplats. Så fick också jag
bevittna, hur en kungsfiskare lämnade jordens sköte och gick
ut i livet och solen.
Det var tydligt, att kungsfiskarna nu beslutit att med
lock och pock få ut ungarna. Att det inte var för tidigt
visades därav, att ungarna genast flögo nästan lika bra som de
gamla. De voro mer gröna i färgen, undersidan var
gråbrun, men på ryggen hade de den starka koboltfärgen, vilket
gjorde dem svåra att skilja från föräldrarna i flykten. Nu
sutto de kringspridda längs åkanterna, men svåra att
upptäcka voro de inte, ty när något intresserade dem, nego de
så starkt, att grenen de sutto på snart kom i häftig
gung-ning. När de sågo föräldrarna, smackade de som
sten-skvättor — tjeck-ett. Ett tåg passerade med buller och
bång. Det var roligt att se, vilken min ungen gjorde, som
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
