Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsfiskaren, vår praktfullaste fågel, hans liv och leverne, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt bredvid’ oss. Han vände sig kvickt helt om, lade sig
på magen och kikade mellan löven på det svarta, dånande
vidundret. Vi sutto kvar hela förmiddagen. Hannen var
nästan hela tiden närvarande, men det föll honom inte in
att överlämna fisk åt sin avkomma. Honan matade endast
ett par gånger, trots att ungarna på allt sätt visade, hur
hungriga de voro. Hon kunde också sitta en lång stund
bredvid en nigande unge, innan hon beslöt överlämna en
fisk. Lustigt nog badade hon omedelbart efter matningen.
Vanan hängde i.
Ungarna fördes till en sjöliknande utvidgning av ån, där
de snart lärde sig fiska på egen hand. Ett par veckor
senare voro de borta, de hade begynt sina strövtåg och en
rapporterades sedd vid Tysslingen, närmare en mil från
födelsebygden.
»K
Nu skulle man tro, att kungsfiskarens sommarsaga var
slut. Ingalunda! Vi sågo redan dagen efter ungarnas
framkomst en av de gamla flyga in i boet. Vi visste också,
att kurtis hade ägt rum på sista tiden och hade sett hannen
gräva ett nytt hål vid sidan av det gamla, ett arbete, som
dock avbröts som obehövligt, när ungarna kommo ut. Av
allt detta drogo vi våra misstankar, och så voro vi där 25
augusti på kvällen. Några minuter över sju hördes ett
välbekant ljud från åkröken och strax efter satt hannen i alen
och neg och ropade ”tihi”, varpå honan kom ut ur boet
och blev avlöst. Något mer ombyte blev inte av den kvällen,
hannen hade fått nattskiftet på sin lott.
Det var mörk kväll, när vi gingo därifrån. Stora
andflockar hade flugit över på väg till de mogna havrefälten i
skymningen, nu tjöto ugglorna i parken och vårtbitarna
spelade sin höstmusik. En flyttande drillsnäppa skrek vid
ån, högt uppe lockade en ortolan sitt ”sie ty”, hans kurs
var rakt mot söder mot den stora Antares. Det var
under
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
