Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orörliga vingar. När hon åker fram lägre ned eller mot den
mörka skogen, ser man bara vingarnas ljusa undersidor
glimta till vid de höga vingslagen. Detta är vanligen allt
man får se. Men det är tillräckligt för att kunna bestämma
fågeln till hornuggla. Kattugglan bär sig för det mesta
annorlunda åt. Hon svävar inte omkring utan flyger, vanligen
med hastiga vingslag, från en sittplats till en annan.
Det är tre ljud som höra särskilt ihop med våra
sommarnätter: kornknarrens outtröttliga raspande, nattskärrans
mystiska spinnande och hornuggleungarnas rop på mat.
Detta sistnämnda är det jag åsyftar, när jag söker göra
gällande att alla hört hornugglan. — ”Pi-e, pi-e, pe-e” låter
det inne i talldungarna eller i alkärren och en sorgligare ton
får man leta efter.
Hornugglan är en i många avseenden intressant fågel
och därtill som alla ugglor i hög rad roande. Det är särskilt
nere vid Hjälmarstranden, framför allt kring Oset, samt i de
tallbeväxta torvmossarna i Kvismaredalen som jag haft mina
sammanträffanden med denna fågel. Jag måste erkänna att
mitt vetande emellertid är mycket bristfälligt, eftersom jag
aldrig kommit mig för med systematiska studier.
Om dagen sitter hornugglan gömd inne i skogen,
mestadels intill stammen av en tät gran eller tall. Det är ingen
lätt sak att upptäcka henne här. Men nere vid Oset pläga
gärna några hålla till långa tider, om dagen sittande i
videbuskar inne i vassen inom ett mycket inskränkt område.
Dessa ugglor har jag så småningom lärt känna till sätt och
vanor och kunnat beskåda på närhåll litet när som helst. En
gång höll jag kamerajakt på dessa fåglar. Det var sedan
träden lövats av i oktober. Ett par gånger hade jag
misslyckats, men jag gavhnte tappt. Så försökte jag igen en kall
och blåsig dag i mitten av månaden. Försiktigt smög jag
mig fram i den snärjiga lövskogen, noga aktande mig för
att trampa på vass och nedfallna grenar. Varje gammal grov
videbuske kammades noga med blicken. Plötsligt fick jag
syn på den efterspanade. Hon hade för blåstens skull ej
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
