Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagit sitt dagsäte uppe i en buske utan på en nedfallen
trädstam, som-låg halvt dold i det höga höstgula, gräset. Det
lustiga var att ugglan inte var medveten om min närvaro;
blåsten hade förtagit alla ljud och gräset hade skymt sikten.
Hon satt hopkurad och sov, tofsarna voro nedstrukna, det
stora huvudet neddraget mellan axlarna, fjädrarna
uppburrade, hon hade formen av ett upp- och nedvänt päron.
Ryggen vände hon åt mitt håll. Länge dröjde det dock inte
förrän huvudet snodde runt; jag fick en flammande gulröd
blick, så bockade hon sig framåt och tog med ett skutt till
vingarna. Jag följde henne med ögonen, där hon skickligt
slängde sig fram mellan virrvarret av stammar och grenar,
och hade tillfredsställelsen att snart se henne slå ned. Jag
gjorde i ordning kameran, skruvade på stativet och ställde
slutaren på tid. Sedan tände jag pipan och såg på klockan,
jag kände nämligen min pappenheimare.
Efter en halvtimme skred jag till verket. Vårdslöst
trängde jag fram genom snåren i riktning mot ugglan, här
och var t. o. m. avsiktligt trampande på torra grenar. Det
gällde att inte dyka upp oväntat. Hornugglan satt även
denna gång på en kullblåst trädstam. Men nu var det en
helt annan fågel. Hon var smal som en pinne, ansiktet
rynkigt och hoppressat och de långa tofsarna stodo rakt i
vädret som på en hare. Hon såg fantastisk ut i sin
skydds-ställning. Jag aktade mig väldigt noga för att låtsas om
någonting. På omkring 10 meters avstånd ställde jag ned
kameran, men fortsatte själv att traska av och an en liten
stund. Hela tiden fixerade mig ugglan och vred sig så hon
alltid hade buken emot mig. Omsider voro förberedelserna
klara. Kameran flyttades fram till 5 meters avstånd, och
några kvistar som voro i vägen skuros bort. Nu är
emellertid saken den, att hornugglans skyddsställning kräver en viss
ansträngning. När jag blev klar till aktion, hade ugglan
hunnit tröttna på sin uppstramade ställning. Långsamt
sjönk hon ihop. På bilderna fick jag henne alltså i ett slags
mellanställning. Först efteråt insåg jag, att jag handlat fel-
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
