Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom sakta och ljudlöst strykande över starrkärret. Då och
då hejdade hon sig något över en tuva och knäppte ett par
tre gånger ljudligt med näbben. Jag förstod hennes avsikt.
I den rätt högvuxna växtligheten kunde hon just ingenting
se. Det var i avsikt att skrämma de här talrikt
förekommande sorkarna att röra på sig, som hon knäppte.
Goda tillfällen att beskåda jagande hornugglor har jag
särskilt haft om vintern. Det händer nämligen ibland, att
denna uggla stannar kvar under den kalla årstiden. Man
ser då inte mycket av dem, om marken är bar. Men efter
stora snöfall och vid sträng köld bruka de komma fram.
Eftervintern 1917 övervintrade ett par hornugglor nere
på sjöängarna vid Oset och däromkring. Sedan jag
upptäckt dem en solig eftermiddag, då de sutto på utkik i
var sin videbuske nära Killåns mynning, gjorde jag nästan
dagligen en skidtur därnedåt för att beskåda dem. Var de
höllo till om dagen lyckades jag aldrig lista ut. Men vid
3-tiden döko de plötsligt upp över snöfälten. De flögo
omkring i fullt solsken, och reflexljuset från snön kom dem att
lysa nästan vita. Vida ströko de fram över fälten, och
ibland förlorade jag dem ur sikte. Men de kommo snart
tillbaka till sitt stamtillhåll. Det var ett äkta par, som sällan
släppte varandra ur sikte. Hannen var mindre och ljusare
och hade gul grundfärg, medan den större och tyngre honan
var mörkare och med rostbrunt i färgen. Kråkorna följde
dem då och då kraxande ett stycke, men med föga iver, ty
de voro vana vid dem och hade förresten annat att tänka
på i den bistra kölden. Under sitt kringflygande drogo
ugglorna ibland in vingarna och döko huvudstupa snett ned
i snön. De slogo efter sork. Hur det gick kom jag inte åt
att se, men märkena efter nedslagen beskådades: de voro
av en utbredd hands storlek och sträckte sig trattlikt mest
en decimeter ned i den lösa snön med kloavtryck, två fram
och två bak, i mitten. — Sedan det blivit skumt såg jag
ofta de båda ugglorna vid Alnängens ladugård. De sutto
då som kattor och lurade invid gödselstaden och på
halm
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
