Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stackarna. Hade jakten på de läckra sorkarna slagit slint,
så sveko förvisso inte de stora bruna råttorna . . .
En afton i februari 1931 var jag nedåt Oset. Det var
20 grader kallt när jag gick hemifrån, här nere var det väl
tre eller fyra grader lägre efter vanligheten. Snön låg
halv-metersdjup över alla marker. Vid kanten av strandskogen
fanns en liten tillställning, en håla i snön med ett tak av
vass över och en häck av riskvistar runt om. Här
utfodra-des fasanerna. De granna fåglarna syntes inte till, det
gjorde de förresten sällan. Men majsen var slut och ett
nytt kilo slängdes in av den rödgula varan, efterföljt av
några nävar havre åt gulsparvarna, som sutto trygga och
förväntansfulla strax intill, och åt talgoxarna, som hoppade
nervösa och ivriga bland buskarna.
Solen, stor och röd, lutade mot sitt fall nere i sydväst,
himlen därovan började gå i grönt: vinterns kallaste natt
stod för dörren. Jag gick upp på bron över Lillå-kanalen
och kikade utåt ängarna. En liten svart fläck, syntes på det
vita snötäcket. Plötsligt sprängdes han, och ut över snön
rullade 15 små runda klot — rapphöns. De togo strax till
vingarna och surrade i väg med kurs på en av de röda
ladorna. Under tiden hade ännu en rapphönskull växt upp
ur snön. De skulle också till ladan, om ej förr så när de
andra givit sig av. Ty därborta stod bordet dukat med
slösäd och ogräsfrö.
Som jag stod där och belåtet konstaterade, att det ej
gick någon nöd på fåglarna, kom en gulvit figur seglande
mellan alarna. Det var en hornuggla. Ögonblickligen slog
mig den tanken: hur i all världen skall du klara dig, jag
har inte sett vare sig spår efter möss eller lufthål av sorkar.
Men ugglan svängde av och an med omisskännlig optimism,
och — hast du mir gesehen! — hon stod plötsligt på
huvudet i den djupa snön. I ett par minuter låg hon orörlig som
en värphöna, bara vridande ansiktet i hastiga knyckar åt
sidorna, framåt och helt om och tillsynes inte ett dugg
intresserad av, vad hon hade ”för händer”. Så flög hon upp
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
