Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro lärkorna. Men som framgått av det föregående är
hornugglan i det närmaste inkompetent, när det gäller lärkjakt.
Våren 1932 uppehöllo sig två hornugglor i videsnåren
nere vid Oset. De sutto var dag tätt intill varandra, och
det var inte svårt att förstå, att de voro förlovade. Det
fanns ett gammalt skatbo i ett snår i vassen, men detta
tyckte jag låg för öppet för att lämpa sig som bostad åt
hornuggleparet, varför jag gjorde i ordning ett rede på en
mera undanskymd plats. Emellertid fick jag andra vägar
en tid. Först 15 april kom jag att åter tänka på ugglorna.
Med vissa förväntningar skyndade jag nedåt sjölandet vid
8-tiden på kvällen.
Det var en härlig vårkväll, lugnt och stilla med
över-mulen himmel och regnet liksom hängande i luften. Bättre
fågelväder finns inte. Jag kom alldeles lagom för att höra
koltrastens och rödhakens sista toner. Vårfloden brusade
mäktigt i Svartån. Ute ifrån sjöisen larmade måsarna.
Sothönsen skreko och plaskade i åmynningen. Gräsänderna
kommo parvis tjattrande och med visslande vingslag in över
land. Viporna trummade med vingarna och skreko ut sina
taktfasta vårläten. Rapphönsen begynte knarra.
Från ån hördes människoröster; det var sänkhåvsfiskare.
Så hördes ett smällande ljud: gubben Berggren hugger ved,
tänkte jag för mig själv. Men så började det hugga inne
i strandskogen på sydsidan. Min uppsyn mörknade. Det
var visserligen inte min skog, men det förargade mig i alla
fall, eftersom det var där som hornugglorna höllo till.
Jag gick fram till kanten av strandkärret, klättrade upp
i en sälg och tittade ut över vassen. På andra sidan stodo
videbuskarna som en nästan ogenomtränglig djungel. Där
inifrån kom nu ett sällsamt ljud. — Oh, lät det dovt och
ihåligt och taktfast framstött med tre sekunders mellanrum.
Det var omöjligt att avgöra, varifrån det egentligen utgick,
ej heller kunde det avståndsbestämmas. Det var
hornuggle-hannen, som ropade ut sitt vårläte, detta nattliga ljud, som
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
