Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låter mera mystiskt än berguvens vanliga tutande och som
närmar sig rördrommens råmande i klangfärgen.
En liten stund pågick denna musik. Sedan vart det
alldeles tyst. Men så började det klatscha uppe i luften. Jag
måste medge att jag blev litet snopen, när ”vedhuggaren”
avslöjade sig som hornugglan. Med långsamma, hävande
vingslag kom hannen flygande över vassen. Då och då,
ungefär för vart fjärde eller femte vingslag, slog han med
en ljudlig smäll samman vingarna under buken och föll
samtidigt i en båge nedåt. Så for han fram i en vid cirkel runt
kärret. Det verkade som en osynlig älva skakade en matta,
när ugglan flög sin klatschande vårflykt i vertikal ormlinje.
Medan detta pågick började honan ropa inne i videt.
Det var ett svagt väsande ”chäh”, även detta ett
besynnerligt ljud, som upprepades med jämna mellanrum. Strax efter
blev även hon synlig i luften. Hon smällde ett par gånger
med vingarna, men inte så elegant och metodiskt som hannen
på långt när. Båda ugglorna kommo flygande alldeles inpå
mig, där jag satt uppflugen i trädet, och betraktade mig
tillsynes intresserat. Hannen försvann snart, men honan
slog till i en grov videbuske knappa tio meter från min
ut-kiksplats. Hennes väsande ljöd oupphörligt. Jag satt
naturligtvis alldeles tyst.
En liten stund förgick, så hördes plötsligt smällar från
sjösidan, först rätt svagt men hastigt tilltagande i styrka.
Och så dök hannen upp ur dunklet med en halvstor
lång-svansad råtta i de tillbakasträckta klorna. Han flög raskt
och målmedvetet rakt mot honan, som ivrigt väsande lutade
sig framåt på grenen. Utan att det minsta hejda farten
svängde hannen fotterna framåt i en båge under sig och
flyttade råttan från klorna till näbben, därefter svängdes de
tillbaka igen och så åkte de åter fram, när fågeln slog till
på grenen invid sin maka; allt detta skedde med en
förunderlig precision och elegans. Honan bredde ut vingarna
och grep med näbben tag i råttan, som hannen sträckte fram.
Det blev ett skämtsamt litet uppträde, hannen släppte inte
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
