Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här hian besöker bo med tingar. Men jag har for mig, att
det bara är honan som är verkligt närgången. — Gå väck,
väck, väck, skriker hon med komisk kattröst. Ibland sätter
hon sig strax intill en, stirrar med upprörd min en in i
ansiktet och jamar fram ett utdraget, ihåligt ”eäuuuch”. Hon
knäpper ideligen med näbben. När hon blir riktigt
förtvivlad, låter hon vingarna hänga slappt ned och skakar dem,
varunder hon kvider som en råtta. Detta sistnämnda
beteende påminner om jordugglans och är kanske en reminiscens
från den tid, då även hornugglan häckade på marken.
Ungarna kläckas på olika tider, emedan honan börjar
ruvningen så snart första ägget är lagt. De äro därför
mycket olikstora.
Natten till den 20 maj 1930 gingo några kamrater och
jag inne i Fornskinnsmossen vid Kvismaren. Det var en
mulen natt och så ljumt i luften, att temperaturen knappast
någon gång understeg 18 grader. Aldrig kan jag minnas
en natt i skogen så uppfylld av ljud, så levande som denna.
I skymningen drog morkullan, det knorrade som av tunga
fotsteg i snö, och så gnisslade det till. Nattskärran spann
så det ekade inifrån ett bestånd av tallar. ‘ En räv stämde
upp sin jamande, galande olåt — gah-å-e, gah-å-e. Då
och då blåste en orre inne i snåren så man ofrivilligt
hoppade till. Det snarkade som en sovande människa vid
midnattstiden i bråten intill en stor avloppsgrav. Så rasslade
det, och en stor huggorm kom sakta simmande och alltjämt
gräsligt snarkande över det blänkande vattnet; han befann
sig säkerligen på giljarstråt. Men det var ugglornas låtar
som behärskade natten. En kattuggla hojtade ”hå hå
hå-åååååh”. Från Sköllersta-hållet ljöd det ”po-po-po-po-po”
— eftersom sista tåget för en god stund sedan med buller
och bång passerat genom mossen, måste det varit
jordugglan. Och så var det hornugglorna. Bara en enda lät
höra sitt dova ”oh”, men så mycket mer hördes ungarna.
Hela moss-skogen genljöd av deras klagande rop. Det var
hornuggleungarna vi voro på språng efter.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
