Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ås på Närkesslätten, av läroverksadjunkten Arvid Bergdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ås på NärLesslätten.
Av ARVID BERGDAHL.
Z7A n gång, medan ännu de stora sjöormarna gjorde haven
(( yLosäkra, utbröt en svår farsot bland de stora bestarna i
söderns varma hav. Trängtande efter svalka drevos
de av instinkten mot kallare breddgrader. I stora stim
jagade de mot norr, och åtskilliga satte kurs mot Nordens
kuster. Många kommo upp på grunt vatten, stötte på grund
och blevo där liggande i dödsryckningar, andra rusade i
feberyrseln upp på land och funno där sin död. När havet
sjunkit undan, fann man även på den forna bottnen många
skelett av de stora djuren. Men detta är nu länge sedan, och
tidens tand har gnagt på sjöormarnas ben och bokstavligen
grusat även de största benknotorna. De söndersmulade
skeletten ligga nu som långa åsar över slätter, dalar och
höjder och vittna om en förgången märklig tid.
I så måtto är sagan sann, att rullstensåsarna kommo till
under ett märkligt tidevarv. Kung Bore hade länge varit
hemfallen åt despotisk diktatur och låtit landisen fördriva
allt levande ur riket. Men så hade andra tider brutit in, och
den gamle kungen hade slutligen funnit sig nödsakad att föra
en mildare spira. Landisen fick order att dra sig tillbaka.
Under denna isens reträtt skapades rullstensåsarna.
Våra dagars gruskörare tror ej på några sjöormar.
Betydligt mindre verklighetsfrämmande är den bild han på
egen hand skaffat sig över åsarnas uppkomst. Han ser i
grustagen, att massan måste ha blivit sorterad i vatten, ty
rullstenarna bilda lager för sig, gruset och sanden likaledes,
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
