Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En spökflygare i miniatyr, av artisten Ragnar Dahlkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktigt spöke, och med vingslag, som i det tilltagande mörkret
verkade något slags hokuspokus, fladdrade han runt oss ett
par gånger och försvann. Så kom han igen på sidan om oss,
så nära att vi kunde se de grant skimrande ljusa mönstren
på hans vingplan och roder, gled i en elegant båge upp och
stannade på en tallgren. Där satte han igång med ett kraftigt
skärrande, höll i en god stund, dämpade av litet ett
ögonblick men fortsatte igen, så det rungade över åsen. Det
föreföll nästan, som spelade han ett perpetuum mobile, men så
med ens for han iväg och åstadkom några ljudliga smällar
genom att slå ihop de uppsträckta vingarna som för att
applådera sig själv. Det var också välförtjänt för en sådan
prestation. Därpå försvann han igen, men om en stund
hördes på avstånd ett svagare spinnande som från en belåten
katt eller en frikopplad motor.
Vår spökflygare var dock ingalunda ensam. Det fanns
gott om nattskärror där ute. De smattrade och malde i ett,
och i de höga tallarna på åsen artade det sig ibland till
spelmanstävling. Så snart e n tystnade, började genast en
annan, ja ofta flera. Om jag minns rätt, hörde vi en gång
fyra stycken samtidigt. De ha även ett annat läte, ett kort,
rätt skarpt oytt oytt, nästan en grymtning, och på detta kunde
vi höra, huru de foro omkring i mörkret. Då en av dem ett
tag slog sig ned i vår närhet, försökte vi få se, hur han höll
sin näbb, men kommo till det resultatet, att han inte hade
någon, åtminstone ingen, som vi kunde se. Vi fingo också
se glimtar av deras dråpliga flygkonst. Med vingarna
stundtals rätt upp i vädret jagade de varandra över de låga
tallbuskarna, och ibland fladdrade de så nära inpå oss, att
de formligen vispade oss om öronen. Så bar det iväg till
någon gren igen, och den egendomliga musiken började på
nytt. Och medan skärrorna kväll efter kväll fortsatte den
lustiga leken, sökte vi alltjämt efter deras bon.
Min ”kumpan” reste emellertid till Skåne på en tid, och
jag fick ensam leta vidare. Och äntligen, på
midsommarafton, hittade jag ”spökets fru”, där hon låg bland mar-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
