Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En spökflygare i miniatyr, av artisten Ragnar Dahlkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tallarna på mossen, liten, grå och oansenlig som en barkbit.
Nåja, ett spöke gör ju ingen succé i dagsljus.
Där låg alltså den lilla nattskärran, och i mitt tycke hade
hon valt en vacker boplats. Några martallar intill ett litet
stenrös, en bukett hjortronblad som extra prydnad, och så
hon själv. Hon är visserligen ej begåvad med några
grann-låtsfärger men är inte mindre fin för det. En dräkt som av
gråvattrad sammet med smakfulla ljusa och mörka
isättningar. Hennes levnadssätt och beteende gör henne också
till en av våra trevligaste fåglar. Jag har en gång förr hittat
hennes ytterst enkla bo. Nu låg hon där igen, och jag satt
endast en meter ifrån henne. Hon låg absolut orörlig med
nästan slutna ögonlock. Genom den långa smala springan
skönjde man dock något av det stora svarta ögat. Det
föreföll som om begreppet fruktan ej ingick i hennes medvetande
vid ruvningen. Eller trodde hon kanske, att jag ingenting
såg. Jag skulle velat se hennes vackra ägg också, men som
hon ej själv visade mig dem och jag inte ville vara för
närgången vid vårt första möte, gick jag efter en stund min väg.
När jag dagen därpå kom på besök, låg min skärra
alltjämt lika oberörd och till utseendet livlös. Det enda
livs-tecknet jag kunde uppfatta var, att hennes ögon, som voro
halvöppna, då jag såg henne på något avstånd, sakta
krympte samman allteftersom jag kom närmare. Hon är
tydligen fullt medveten om effektiviteten av det skydd som
hennes dräkt skänker henne — om hon bara håller sig stilla
— samtidigt som hon tycks känna den fara, som bor i ett
par stora, djupa, svarta ögons glans. Hon är ett så
underbart litet troll, att man faktiskt känner sig en smula
bortkommen i hennes närhet. — Nu hade jag dock föresatt mig
att även se äggen och var oartig nog att komma henne så
nära, att hon måste ta till flykten. Men det såg nästan ut,
som om hon plötsligt förlorat flygförmågan. Hon vinglade
iväg en bit och for, som det tycktes, handlöst i backen, där
hon en stund låg med skälvande vingar. Så stapplade hon
åstad ett tag igen. Men då hon förstod att hennes försök
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
