Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En spökflygare i miniatyr, av artisten Ragnar Dahlkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att lura mig ej skulle lyckas, brusade hon upp, for som en
furie omkring mig, slog till på en sten och fräste med den
heliga vredens eld lysande i de svarta ögonen. Då kom
också hennes make farande och hjälpte till att försöka få
mig förstå att jag betett mig som en grobian. Jag kände
mig nästan också som en sådan, då jag gick, en bit på väg
eskorterad av den ovettige hannen.
En dag drog ett åskväder över trakten med en regnskur
så våldsam, att jag nästan fruktade att nattskärran skulle
drunkna eller få sina ägg fördärvade. Men då jag en timme
senare kom dit, låg hon där som om ingenting hänt.
Vännen J. återvände så småningom från sin ”sydländska”
resa, och under de följande dagarna tog han de här vackra
bilderna av nattskärran, hennes ägg och ungar. Spökflygaren
själv kom däremot ej med, men det var hans eget fel. Han
lyste nästan alltid med sin frånvaro, och sedan han fått
tillökning i familjen, såg jag ej mera till honom. Han fanns
naturligtvis i närheten, men han var kanske trött efter
nattjakten. Eller hade han blivit så van vid vårt spring, att det
ej mer intresserade honom?
Hur föräldrarna utförde sina försörjningsbestyr
beträffande de små ungarna kommo vi tyvärr ej i tillfälle att se.
Det kan ju tyda på avtagande intresse, men berodde främst
på bristande tid, i viss mån också därpå, att vi ej då kunde
drömma om, att vårt lilla ”förhållande” till nattskärran
skulle komma att offentliggöras.
På sista tiden kommo vi alltså ej så ofta dit ut, men jag
tror inte, att vår lilla skärra saknade oss. Att döma av hennes
beteende var hon ej särskilt smickrad av våra besök. Med
tiden hade hon dock vant sig att mottaga de objudna
gästerna med mera jämnmod och likgiltighet, tydligen ansåg
hon dem tämligen ofarliga. Hennes två ungar, som en tid
kanske mest liknade grå ullnystan, växte till sig och
utvecklades klart till sin fördel, och söndagen den 2 augusti då
jag sista gången såg dem, voro de redan fullt utbildade
nattskärror, som i mors sällskap med graciös flykt
för-svunno ut över mossen.
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
