Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världens enda fridlysta insekt, av redaktör Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då han i ett kapitel berättar om ”Timmermannen och hans
larv”, är det just vår Cerambyx men ej cerdo utan en annan,
mycket närstående art, C. miles, det gäller, och han
vinner genast läsarens intresse genom att begynna med en
kulinarisk fundering. Plinius omtalar nämligen, att de genom
övermått av kräsliga rätter degenererade romarne förföllo
därhän att de som aptitretande medel för sina gommar åto
mycket stora, i ekar förekommande larver, vilka benämndes
”cossus”. Fabre utreder nu, att det icke kan vara frågan
om larverna till det djur, vilket nu går under det
vetenskapliga namnet Cossus, fjärilen den stora träddödaren, utan om
just stora ekbocken, Cerambyx miles. Fabres vetenskapliga
nyfikenhet driver honom att pröva den berömda romerska
rätten. Han söker och finner ”cossus”, dessa larver som se
ut som om de vore proppfulla av färskt smör. Då han icke
känner någon efterlämnad beskrivning på det sätt på vilket
dessa ”cossus” blevo tillredda på cæsarernas tid, väljer han
det möjligast enkla förfaringssättet. Han träder upp
larverna på små spett, utsätter dem för värmen från en stark
eldslåga och tillsätter endast en knivspets salt såsom krydda till
rätten. Hans ”cossus” brynas, krympa något samman och
”gråta ett par feta oljetårar, som vid beröring med kolen
fatta eld och brinna med vacker låga”. Fabre fortsätter:
”Måltiden är färdig och serveras varm.
Upplivade av mitt goda föredöme gripa mina
bordskamrater, min familj och två närvarande gäster, sig oförskräckt
an med var sin portion.
Enligt samstämmigt utslag är rätten saftig, fet och
smaklig. Den påminner något i smaken om brända mandlar,
men denna tillspetsas ytterligare genom en lätt vaniljarom.
Kort och gott: denna rätt av larver befinnes njutbar, man
skulle till och med kunna säga utmärkt. Endast skinnet
fyller icke anspråken. Det är segt.”
Denna skildring kommer dock knappast den som sett
dessa larver levande att slicka sig om munnen, och Fabre
förstår det, ty han tillägger att den motvilja som varje mask-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
