Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågeliakttagelser vid Oset, av författaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämligen den nordligaste plats, där fågeln ganska
regelbundet övervintrar; han drar annars mest till England och
sydvästra Europa. I vissa rätt begränsade rörområden, där
fröna tydligen mognat bra i vipporna, ha de övervintrande
sävsparvflockarna sitt tillhåll under den strängaste vintern,
vid blidväder kunna de söka sin föda tillsammans med
gulsparvar och pilfinkar bland ogräs och på havrestubbar uppät
land.
I slutet av mars börjar våren på allvar. Svartån rensar,
och vaken vid mynningen växer dag för dag. Vissa år kan
där samlas mycken fågel. Regeln är: ju längre sjöisen ligger,
desto fler fåglar. De måste då nämligen tränga ihop sig i
de öppna vakarna, allteftersom de anlända.
De första som komma till vaken bruka vara kniporna,
de vackra svartvita dykänderna, som följa islossningen på
uppflyttningen. De äro roliga att se, när de leka och stoja
och utstöta sina knarrande läten under egendomlig
gymnastik: huvudet bakåt mot stjärten, hastig framslungning i
normalläge — pre pre peech! Måsarna låta heller inte vänta
på sig, skrattmåsarna komma i stora skränande svärmar och
flyga upp och nedför ån mellan vaken och
renhållningsverkets sophög, fiskmåsarna följa dem i hälarna, och de stora
gråtrutarna stämma upp sina mäktiga rop. Gräsänderna
anlända vid första öppna vatten och sitta om dagarna i långa
rader, par vid par, på iskanten för att i skymningen sträcka
in över land. Sothönsen infinna sig i slutet av mars, några
få först, sedan allt fler, natt efter natt, tills det blir som en
svart matta, där de gå på åkanten och söka föda. Kommer
då en rovfågel — duvhök eller kärrhök — blir det ett
förfärligt larm, när den svarta skaran rusar ned i det skyddande
vattnet.
Storskrakar saknas sällan i vaken, och har man tur kan
man också få se den lilla fina salskraken. Däremot har jag
aldrig sett några småskrakar här, de häcka visserligen
talrikt i Stor-Hjälmaren, men när de anlända, är isen borta,
och de ha ingen anledning att rasta vid Oset. Endast
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
