Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågeliakttagelser vid Oset, av författaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här nere skildes jag frän mina kamrater och gick hem i
säll-skap med vännen Jakob, som nyss stött till. På sitt håll hade
han sett en pilgrimsfalk slå en skrattmås.
På åkanten satt väl ett tusental skrattmåsar och smälte
maten, somliga vilade, andra idkade kurtis. De sutto i täta
rader på de svarta, upptöade plogtiltorna och sågo om
möjligt ännu prydligare ut än annars i sina vita, ovan i blått,
under i skärt stötande fjäderdräkter och sina mörkbruna
ansiktsmasker. Vi gingo förbi dem på kort håll utan att de
lyfte. När vi kommit ett stycke därifrån, togo emellertid
måsarna plötsligt till vingarna, alla på en gång kastade sig
utan ett ljud rakt upp i luften. En spöklik tystnad och sa
ett samfält skrän från måsarna, som svängde av och an i tät
flock högt uppe.
— Pilgrim! yttrade jag, stödd på en mångfald
erfarenheter i den vägen.
— Å se där kommer måsen!
Ett föremål som liknade en vit trasa damp ned ur skyn
på åkanten ett hundratal meter bort.
Vi spanade en stund efter falken, men han tycktes inte
vilja komma för att hämta sitt byte. Måhända skyggade
han för vår närvaro, resonerade vi. Saken ansågs emellertid
klar: pilgrimsfalken hade kommit ilande tätt efter marken
och satt måsarna på vingarna, varpå han skjutit i höjden
snabbare än de, störtat och fått in en fullträff. Vi .gingo
fram för att se till att den nedslagna måsen var ordentligt
död. Jag såg precis var han fallit i en gles, av vintersnön
nedtryckt vassrugge vid åkanten. Vi smögo oss försiktigt
fram för att inte måsen, ifall han ännu levde, skulle flaxa
ned i ån och undkomma. En sparvhök flaxade plötsligt upp
framför våra fötter. Han hade en stare i klorna. Vi togo
ett par steg till, och upp for en blå kärrhök. Han hade också
en stare i klorna! Strax därpå började starar spruta upp
ur vassen till höger och vänster och surra bort.
Ja, så grundligt kan man hugga i sten ibland. Men det är
ytterligt märkligt att det komponerar ihop sig på det här
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
