Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågeliakttagelser vid Oset, av författaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varande sångarindivids repertoar — gnisslar ibland och
härmar fiskmås, ladusvala, tärna och många andra.
Strax före soluppgången slutar fågelkören, bara enstaka
röster höras här och där. När solen rullat upp över sjön,
•bli stämmorna talrikare igen och sävsångaren grips av extas,
flyger upp i luften och seglar ned igen under full sång. Men
någon kör blir det inte mer. Man kan nu gå omkring och
se på och lyssna till de många sångfåglarna, visserligen inte
så märkliga i och för sig men ovanligt koncentrerade just
här. Vi träffa överallt på lövsångaren, Sveriges vanligaste
fågel, vars milda tonräcka vid den här tiden ljuder från
tallplanteringarna på Skanörs ljung till de yttersta
björkbuskarna i Torne lappmark. Hans nära släkting grönsångaren kan
man också träffa på, i varje fall om man följer strandskogen
ett stycke norrut. Han tycker om tät, högstammig skog.
Hans sång är ett hastigt silverklingande accelerando, som
han ofta slår under segelflykt mellan träden. Vi träffa snart
pä törnsångaren bland hallonris och hundkäx i brynet mot
fälten, där han låter höra sina sträva men käcka toner, ibland
fladdrar han extatiskt upp i luften under avgivandet av ett
mera melodiskt pladder. Härute träffar man också
busk-skvättan och gulsparven, längre ut sånglärkan och gulärlan.
Gå vi in i dungarna igen, se och höra vi bofinken, talgoxen,
blåmesen, svarta och vita flugsnapparen och grå
flugsnappa-ren. Stararna flyga fram och åter, upptagna med att samla
mat till de snart flygga ungarna i holkarna. Det händer att
man kan få syn på den vackra steglitsan, som har häckat högt
upp i en al, eller hämplingen med det blodröda bröstet, som
haft bo i en spireabuske. Grönfinken kommer som regel till
synes, men jag vet inte om han bor eller bott precis här.
Det samma gäller den tillbakadragna järnsparven, vars
trevliga fast rätt så virriga sång ljudit från snåren ibland.
Ärtsångaren skramlar vissa år i de tätaste buskmarkerna. Den
nordliga rödvingetrasten, som i dessa trakter har sin
syd-giäns, saknas sällan som häckfågel: man hör hans starka
flöjtande tonskala, föregången av ett svagare gnissel,- om
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
