Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fridlysta garpskogen, av fil. d:r Lars-Gunnar Romell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är att den ”har ej några åbyggnader”. Han talar icke alls
om ödeåkrarna, och läsaren måste tro att hela parken är skog
och löväng, som då menades vara natur.
På samma vis har gårdens gamla odling glömts bort på
de tryckta kartorna över parken (Sv. natur och Sv.
författn.-saml. 1910, K. V. Ars skrifter i naturskyddsärenden nr 38,
1940). De äro kalkerade efter storskifteskartan från år 1822.
Men av kartans rika och viktiga innehåll har på kopiorna
inom parkens gränser endast tagits med: en väg, två
myrfläckar och några bergstecken.
Först Erik Asplund (som icke kände till storskifteskartan)
gav i ord en bild av odlingens spår i parken, och icke heller
han tycks ha rätt fattat dlen del den har i parkens värde.
Asplunds uppsats är skriven två år före Mårten Sjöbecks
lilla arbete ”Bondskogar, deras vård och utnyttjande”
(Skånska folkminnen, Ystad 1927), som var början till
vändningen i svenska botanisters syn på lövängen. Till dess hade
under en halv mansålder lärt folk i Sverige tolkat lövängen
som ett självvuxet Eden (en tro som Sjöbeck av hänsyn
kallar ”naturentusiastens”).
Hur självklar den lärda synen på ängen syntes innan
Mårten Sjöbeck rakt på sak kallade den falsk visa några
ord ur ett brev som Einar Lönnberg å vetenskapsakademiens
naturskyddskommittés vägnar sände till domänstyreisen den
14 juli 1913. Det heter där bl. a.: ”Då det naturligtvis är
af vikt, att ängarna, som skola ingå i Ängsöns nationalpark,
så snart som möjligt komma att få bli oslagna . . . för att
florans ömtåligare beståndsdelar ej må skadas,. . .”.
Men hela den leende bild Fr. Bæckström och Uno Wallmo
från början fäste sig vid och ville se bevarad var ett
odlingens verk. Vad som gav den bilden var gårdens lövrika
och blommande inägor. De och icke utmarken hade varit
parkens kärna också ifall skogen icke hade varit en garpskog,
utan en äkta närkingsk bondskog.
Inägorna kring gamla huvudgården kännas ännu nästan
på varenda fläck igen efter 1822 års karta (bild 1), om de
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
