Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På ringmärkning av fåglar i västra Närke, av Mauritz Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och länge dröjer det inte, förrrän vi få höra en koltrast varna
ivrigt. I den tätaste delen av snåret hittar jag boet. Det
ligger lågt odh är mycket väl gömt. Äggen, sex till antalet,
verka vara hårt ruvade. Boet utmärkes och vi gå vidare. Vi
få syn på ett risbo i en tall. Bäst att taga det i närmare
besiktning. Karl-Arne, vig som en katt, går upp och
undersöker. Han tror det är ett gammalt nötskrikbo. Det stämmer
också. Det var märkvärdigt, att vi inte såg det här boet förra
året, då vi så grundligt genomsökte just denna terräng. Men
så är det, Varje år hittar man bland flera fjolårsbon något
bo, som man funderar över att man kunde förbigå året förut.
Naturligtvis kan det ibland vara bon som tillkommit frampå
sommaren genom att det första boet blivit förstört eller genom
att fåglarna lagt en andrakull.
Vi fortsätta och om en stund få vi höra klappret av
vingar. Det är ringduvan som lämnat boet. Hon förråder
ofta både sig själv och boet, den stackars duvan. På
grenarna av en gran ligger det dun. Där måste det vara. Fyra
meter högt ligger också det bristfälliga boet, om det nu kan
kallas så, så slarvigt som det är byggt. Två ungar ligga
på kvistarna, nätt och jämt ringfärdiga. Bättre dock för små
än för stora ungar. De få sina ringar, och snart bär det
åter i väg.
Ännu ett taltrast- och ett koltrastbo hitta vi innan vi äro
färdiga med den terräng vi bestämt oss för att genomleta. I
koltrastboet låg hannen och ruvade. Det var den gula näbben
som förrådde både honom själv och boet. Vi skrämde honom
ej ur boet, utan han kunde gärna få ligga. Honan behövde
nog en liten avlösning i sina ruvningsbestyr.
Nu voro vi framme vid den terräng, där vi väntade att
finna nötskrikan häckande. Förra året hade de boet mellan
ett par unggranar, knappast mera än två meter högt. Det var
ett mycket hyggligt par. Aldrig ett ljud hördes från dem vid
mina besök vid boet. Inte så mycket som en svag jamning
någon gång. Som närmaste grannar hade de ett
sångtrast-par, och dessa fingo ha både ägg och ungar i fred för dem.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
