Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På ringmärkning av fåglar i västra Närke, av Mauritz Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningmärkta den dagen. Nära ett åttiotal fåglar fingo i år
sina ringar nämnda dag.
Frampå eftermiddagen gick jag till Lillängen, den gamla
lövängen i närheten av min bostad. Jag stannade först vid
den gamla 12-stammiga linden. Huvudstammen, murken och
ihålig sedan en mansålder tillbaka, har under senaste åren
visat tecken på avtagande livskraft. I år orkade ej löven slå
ut. Livskraften i stammen var borta. Dien var död.
Sedan långt tillbaka i tiden ha kattugglorna bott här, förr
i sällskap med förnämliga blåduvor, nu i mera plebejisk
omgivning, ’såsom kajor etc. Men de kanske inte brytt sig så
mycket om grannarna. Ugglorna ha skött sitt. Även i år
hade de haft bo i den gamla linden. Att lindens ”ålderman”
var död betydde för dem ingenting. Som häckningsplats var
den lika passande ändå. Såväl kattugglornas som kajornas
årsungar voro sedan en tid tillbaka ute i vida världen. Intet
av liv gav sig till känna, när jag bultade på den ihåliga
stammen.
Vid roten av en lind strax intill låg en rödhake och ruvade
andräkullen. Det var gott om rödhakar i år, och många kullar
voro redan ringmärkta. En koltrasthanne kom tyst flygande
förbi mig, där jag stod. Han hade näbblen full med feta,
präktiga maskar, som ungarna i boet vid rotväitan skulle ha.
Jag gick vidare och stannade några ögonblick i närheten
av grönsångarens bo. Ungarna, som ringmärkts några dagar
tidigare, voro säkert kvar i boet ännu. Föräldrarna flögo
oroligt av och an med mat i näbbarna. Ibland satte de sig
i hasselbusken intill boet med näbbarna pekande i riktning
mot boet på marken.
I aspen, där den större hackspetten bott, var det tyst.
Ungarna voro utflugna. Samma var förhållandet i den gamla
björken, där spillkråkan haft sitt bo högt under kronan.
Jag gick förbi rödvingens plundrade bo. Det satt i
rotväitan av en kullblåst gran i kanten av lövängen. Det var
det enda boet, som hittades i år. Rödvingarna slarvade när
de byggde det. Själva boet var det inget fel på, men varför
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
