Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Angeläget, av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enhet av åker och äng som är Råshults och Smålands förnämsta
minnesmärke över Linné.
★
I ett gammalt bondeland som Sverige är det självklart att folkets
skatt av minnen och traditioner väsentligen hänger ihop med
bondens arbete. Lika uppenbart är eller borde vara att
folkminnesforskningens organ och företrädare måste verksamt stödja varje försök
att i det nya landskapet hålla liv i några rester av gammal odling.
Annars avslits själva roten, det levande samband med jord och bygd
som ensamt förmår skydda mot ett musealt förtvinande.
En tidig ansats åt rätt håll kan noteras från år 1924, då Georg
Karlin, skapare av Kulturhistoriska museet i Lund, förvärvade en
bondgård, Östarp, i mellersta Skåne. Gården har vidsträckta
gammaldags ägor med en stor, vacker fälad på Romeleåsen. Det föresvävade
otvivelaktigt Karlin att lantbruket skulle drivas enligt en äldre tids
metoder och med djur av gamla lantraser. Men redan i begynnelsen
byggdes på egendomen en hel uppsättning av nya hus för både
gårdsfolk och fäkreatur. Bebyggelsen vid Östarp fick stå som en
gammelgård, ett hembygdsmuseum av den vanliga sorten. Man gick
miste om den växelverkan mellan bonden och hans jord, mellan
gårdens hus och ägor, som är bygdens innersta nerv. I dag är Östarp
bara ett tomt skal, en död hälft av den minnesgård som kunde ha
levandegjort en gången tid och dess arbete.
Det är intressant nog att Karlin åtminstone delvis hade koncipierat
de nya idéer som först i vår tid arbetar sig fram. Han var före sin
tid i det stycket och bör sannerligen inte lastas för att detta Östarp
förblev en halvgången skapelse. Ansvaret delar vi alla som ännu
långt efter 1924 musealt sett befann oss på samlarstadiet och inte
med liv och själ begrep vad som kunde ha vunnits.
På museihåll har man länge haft öppen blick för vikten av att
kulturhistoriska byggnadsminnen bevaras på sin plats i stället för
att flyttas till något friluftsmuseum. Att detta inte är nog, att det
bara är halva vägen ser man just av ”Kulturens” Östarp, som verkar
dödare än någon Skansenstuga där det ligger på sin gamla plats, men
isolerat från jord och ägor.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
