Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Angeläget, av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen frågade om sådant. Naturskydd i betydelsen ”se men inte
röra” fick ersätta den flitige bonden och hans flitiga betesdjur. Och
det gick precis efter naturens ordning. Ängen växte igen. Granarna
var på väg in över rå och rör; det var en tidsfråga när skogen skulle
sluta sig helt över tusenårigt odlingsverk.
Vändpunkten i denna historia kom år 1943, då professor L. G.
Romell på uppdrag av Vetenskapsakademins naturskyddskommitté
gjorde en grundlig undersökning av parken och framlade ett program
för dess skötsel. Det innefattade en fullständig borthuggning av all
gran i ängar och åkerbackar och en uppröjning i allt bråte som höll
på att förvandla hela gården till en förvildad snårskog.
Denna städning i gårdens inägor har nu genomförts under samma
sakkunniga ledning som vid Linnés Råshult. Om någon del av den
gamla åkern därvid har förvandlats till äng, är det alls ingen olycka,
utan i god och riktig ordning; äng har blivit åker och åker har blivit
äng i åtskilliga omgångar förut genom tiderna, och så är det bara att
fortsätta.
★
Vid mitt besök i Garphytteparken — det var den sista majdagen i
denna sista sena vår — blommade vitsipporna tusenfalt. I vinddraget
kände jag den underligt fräna andedräkten av tibast, och på marken
lyste ett läger av vätteros som naken hud. Växternas mystik har ett
tag i vår själ — trots allt. Det tidsenliga är kortlivat. Det otidsenliga
har ett långt segt liv i det fördolda.
Koltrasten lät höra sig i närmaste ask, taltrasten på avstånd, bortom
den mörka grankulissen. Askarna stod ännu kala. Men sommaren
trängde på med sin frodighet. Daggkåporna öppnade sina bladskålar,
midsommarblomstret var till reds att veckla ut de violetta slöjorna.
Det lyste redan spädgrönt kring hasselspöna och högt i almarnas
kronor. Något fagrare kan inte tänkas i detta land på gränsen till
fjäll och tundra än ett sådant stycke odlingsmark.
Närmast intill de forna husen ligger tre stora lyckor med rester
av stengärden i kanterna. Dessa lyckor är — eller rättare var en gång
— en viktig del av inägorna, där ängsbitar, stenbackar och små flikiga
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
