Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Backsippan som hotar försvinna, av Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BACKSIPPAN SOM HOTAR FÖRSVINNA
På våren, i slutet av april eller i början av maj, kunde man förr
på grusåsen norr om Örebro se backsipporna blomma. De stora,
lutande violettblå blommorna höjde sig på baksluttningen ur det
kortvuxna gräset på stjälkar som voro långt mjukhåriga och under de
praktfulla blomkalkarna skickade ut ett likaledes mjukhårigt,
fin-flikigt högblad eller svepe. Det var på en viss fläck, ett inskränkt
område uppe på åsen just som den slutar liksom i en kil utefter den
gamla vägen, där denna sticker av från den moderna autostradan,
som backsipporna växte.
Att deras öde var beseglat, det förstodo vi som kunna kallas gamla
örebrobotanister redan då några av oss voro där ute för nu rätt
många år sedan och ännu kunde falla i förundran och beundran
inför backsippornas skönhet på åskrönet i den tidiga vårdagen.
Stadens snabba tillväxt medförde att åsen här i allt hastigare tempo
tömdes på sin materia, grus och sand, som i lass på lass fördes in
till gator och grunder, och den grop som blev i stället för ås närmade
sig alltmer fläcken där backsipporna om våren blomstrat sedan
urminnes tider. Det fanns väl hos oss en trevande tanke att man
skulle kunna få platsen med backsipporna fridlyst, enligt lag till och
med. Men de blå blommorna skulle stå sig slätt inför grusets och
sandens värde som argumentation, och för övrigt kan man knappast
ha en bit ås såsom naturminnesmärke inom ett stadssamhälle —
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
