Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villingsbergs skjutfält, sorgebarn eller glädjeämne, av Sven Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILLINGSBERGS SKJUTFÄLT
Sorgebarn eller glädjeämne
”Här uppe i Kilsbergen visslar järpen mellan stammarna, här lyfter
en och annan tjäder med våldsamt brak framför en, där man följer
stigen inåt skogsmarken, och över myrhalsarna stå älgspåren färska
och djupa i vitmossan.
Mitt inne i Kilsbergen, där landskapsgränsen går fram mellan Närke
och Värmland, rinner en skogsälv genom långa starrmyrar, ödsliga
sjöar och djupa skuggiga skogspass.”
Så beskriver Carl Fries i sin bok Bäverland det område, som nu
bildar den centrala delen av Villingsbergs skjutfält.
En vår mot slutet av 30-talet hade jag på ett eller annat sätt fått
reda på att borta i dessa trakter fanns mycket att se på och lyssna till
för en av naturen road ung man. Sedan den vita mössan lyckligen
hamnat på huvudet och vederbörligen avfestats, packade vi ryggsäckar,
min kamrat och jag, och gav oss iväg västerut från Stockholm. Den
första anhalten blev som vanligt Hjälstaviken. Så småningom hamnade
vi — via Kvismaren, Oset och Tysslingen — vid Svartå, där
kungsfiskaren och bävern skulle beskådas — trodde vi! Därav blev nu intet,
men i stället fick vi uppleva tranornas dans och orrarnas spel på en
stor mosse litet längre västerut i Kilsbergens södra del. När vi
småningom begav oss hemåt, skedde det med en avstickare till de djupa
skogarna norr om Villingsberg.
Att nu våren 1955, som elev vid Artilleriets Skjutskola, återse
om
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
