Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villingsbergs skjutfält, sorgebarn eller glädjeämne, av Sven Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådet gav mig till en början något av en chock. Skogen var borta och
allt förvandlat till ett veritabelt månlandskap. Den första tanken blev
genast: Här måste allt liv vara borta. Men erfarenheterna från
Skil-lingaryd (redovisade i häfte 2/1954 av Sveriges Natur), och Boden
sade, att det kanske inte var så illa ställt, som det första intrycket gav
vid handen. På de nämnda platserna liksom på Järvafältet utanför
Stockholm kunde man nästan säga tack vare och inte trots om det
militära ingripandet i fråga om rikedomen på vilt och fågel.
Den mycket ytliga kännedom jag hann få om Villingsbergsfältet
under sju fattiga veckor, från slutet av april till mitten av juni, skall
jag söka redovisa härnedan på ungefär samma sätt jag hade nöjet att
demonstrera den för Erik Rosenberg och Folke André en vacker tidig
junimorgon. Jag skall också söka framlägga några synpunkter på
betydelsen av ett sådant område.
När jag kom dit under senare hälften av april låg ännu isen på
sjöarna. Det var ju en osedvanligt kall och så småningom också våt
vår. Redan vid de första strövtågen slog mig den relativa rikedomen
på skogsfågel. I skogen i väster, särskilt skogspartierna efter
sjöstränderna av litet fuktig typ, där granen var uppblandad med björk, hördes
järpar vissla vid åtskilliga tillfällen. Tjäderspillningen låg tät på några
ställen längst i norr, där tallen bildar tätare torra bestånd mitt i de
våta myrmarkerna. Här uppe, väster om Ymningen, är också den
plats, där en glad lyssnare en dag säkert får glädjen att konstatera
landets sydligaste förekomst av dalripa. Visserligen är mina
hörseliakttagelser mycket osäkra och återkallade i minnet, sedan jag blivit
tillfrågad. Det är ju tyvärr så, att det absolut oväntade hör man eller
kanske snarare fattar man, först i det ögonblick ljudet eller synen
redan förklingat eller förbleknat. Men det kanske trots allt var
rip-kallen som från långt håll lät höra sitt glada norrlandsskratt däruppe.
Till slut är att säga att även på Villingsberg tycks den sönderskjutna
målterrängen med sina buskar och plantor i dälderna, riset på myrarna
och de torra höjderna vara något av en idealterräng för orren. Utan
att på något sätt söka fann jag fyra spelplatser med 15—30 orrar
regelbundet spelande. Dessutom omtalade en av de på platsen
tjänstgörande kamraterna, att han en kväll vid en skjutning funnit
ytterligare en spelplats med ett femtiotal spelande tuppar. Intill en av
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
