Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villingsbergs skjutfält, sorgebarn eller glädjeämne, av Sven Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelplatserna valdes en natt målet vid en skjutning. Mot området sköts
samtidigt med tolv artilleripjäser, alla med stridsladdad ammunition,
men det hade ingen som helst inverkan på spelintensiteten, trots att
nedslagen hamnade endast omkring 150 m från spelplatsen.
Fenomenet har jag tidigare upplevt, men de agerande var den
gången älgar. Jag tillåter mig att än en gång citera Bäverland, där
det heter: ”Jag kan ej förklara det på annat sätt än att denna ljuseffekt
utan ljud helt faller utanför deras fattningsförmåga och erfarenhet.
Den tillhör ej det natursammanhang i vilket de själva leva, och deras
sinnen förmå ej att sätta den i samband med något som betyder fara.”
Sätter man i stället för ”ljuseffekt utan ljud” in orden ”våldsamma
ljud- och ljuseffekt”, får man exakt det intryck, jag haft av denna och
liknande upplevelser. Fiskgjusehonan låg lugnt kvar på sitt bo, när
granaterna slog ner 150 m ifrån henne, men gick omedelbart till
väders, när en skara av oss uppehöll sig på en kulle på 400—500 m
avstånd.
Men orrspelet än en gång. En av spelplatserna låg så att den
uppfyllde alla villkor för en att smyga sig fram och sätta sig och se på den.
Den medgav medljus och oftast motvind och, viktigast av allt, man
kunde smyga dit utan att, från orrarna sett, vid något tillfälle bryta
deras horisont. Med icke alltför ”brokota hosor” tror jag att det ofta
är möjligt att smyga sig på vilt utan att gömma sig, om de nämnda
villkoren uppfylls. Tyvärr tror jag inte att den av Erik Rosenberg
anbefallda metoden är möjlig då det gäller orrar på spel: ”Principen
att övervinna fåglarnas naturliga skygghet gick ut på att få dem att
inse att man var fullkomligt ofarlig, att man inte hade något som
helst intresse för dem, att man med andra ord bara var ett vanligt
nötkreatur.” Men anvisningen är kanske värd ett försök.
När jag då satt mig ned för att iaktta orrarna var det också annat
trevligt att lyssna till på den här platsen. Två, tre ljungpipare spelade
högt i skyn eller visslade nästan hjärtskärande i hörnet av myren.
När dessutom grönbenor och enkelbeckasiner stämde in blev
stämningen över myren avgjort ”norrbottenmässig”. Att man fortfarande
var i Mellansverige talade emellertid några i spelflykt sjungande
skogssnäppor om. Men intrycket av Norrland förstärktes igen, när
någon tid senare ett par tretåiga hackspettar sågs mata sina ungar i
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
