Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stekeln som fångar tambin åt avfödan och släktingen som jagar flugor, av Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att bivargen såsom levande och i naturlig miljö skulle komma
under mina ögon i mitt eget hemlandskap, det hade jag dock
inte drömt om.
Därtill kommer det speciella intresset kring bivargens levnadssätt.
Namnet säger ju att denna stekel är en varg för biet. Den fångar
nämligen levande individer av det vanliga tambiet, inte för att själv
äta upp dem — ”rovsteklar” såsom namn på den familj dit bivargen
hör är egentligen en oriktig beteckning — utan som mat åt sin
avföda. Dessa "rovsteklar”, av vilka vi ha några hundratal arter i
vårt land, göra så alla: de infånga insekter eller spindlar men varje
art oftast individer av blott ett slag eller under alla omständigheter
av närstående arter eller grupper, för att uppföda sina larver med.
och bivargen har som sagt specialiserat sig just på tambiet. Han
flyger till platser där tambien på blommorna suga honung och skrapa
till sig pollenkorn, kastar sig över ett bi, vänder på det och förlamar
det med sin giftgadd samt för det i flykten till den håla i en
sandvall, som den grävt med sina framfötter. Han störtar med biet
fasthållet med mellanbenen in i hålan, kryper ned till en av de kortare
sidogångarna till huvudgången, vilka han också grävt, lägger biet
där och så sitt eget ägg på biet. Flera sådana föras dit på samma sätt,
av äggen bli larver, som ätande gräva sig in i bikropparna, vilka som
nämnt ännu ha liv. Larven måste ha ”färskt kött”, och därför dödas
inte bien, endast förlamas. Så är åtminstone teorien, och den gäller
även de andra ”rovstekel”-arterna, om också experiment ha visat att
larverna kunna hålla till godo även med döda insekter. Sannolikt är
emellertid att om de dödats, så skulle de snart som ruttna eller torra
för larverna bli mindre smakliga. Men åtminstone förlamas måste
de, ty om de vore vid starkare liv, kunde de tänkas bli farliga för
larven genom sina krängningar.
Bivargen anlägger sina ”bon” på sandiga platser, i stora kolonier,
och där sådana finnas, kan dess verksamhet som matanskaffare bli
till skada för bikupägarna. I så stor myckenhet uppträder den dock
sällan.
Den som först studerade bivargens biologi och på sitt fängslande
sätt skildrade den, i en av de tio delarna av hans ”Souvenirs
entomo-logiques”, var den geniale franske insektbiologen Henri Fabre. Han
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
