Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stekeln som fångar tambin åt avfödan och släktingen som jagar flugor, av Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en annan entomolog, och sågo hurusom bivargar kommo flygande
någonstans ifrån och störtade direkt in i var sin gång. De flesta av
dem flögo tungt, och anledningen var att de hade någonting att bära.
Då vi med ett tillhygge slogo till en bivarg med börda eller fångade
den med håven, visade sig mycket riktigt att bytet var ett vanligt
tambi.
Bivargen är som nämnts till färgen svart- och gulbandad, som en
geting alltså. Den färgen ha många ”rovsteklar”, och just vid
fyndplatsen vid Adolfsberg krävdes någon kunskap i
gaddstekelsystema-tiken för att genast kunna urskilja bivargen bland de andra steklarna
på guldriset. Där funnos nämligen flera exemplar av åtminstone en
annan svart- och gulbandad ”rovstekel” av ungefär samma storlek
som bivargen, alltså upp till 15 cm. Men den var smärtare,
bakkroppen var ”skaftad”, och dess gula band voro smalare. Det var Mellinus
arvensis, ”glattstekeln”, som är vanlig i våra trakter där jordmånen
är lätt att gräva i, således särskilt i sandtrakter. Där är det ju ofta
också soligt och varmt, och Mellinus är här i livlig verksamhet, men
han visar sig inte förrän i juli och kan ses under varma
sommardagar till långt in på hösten. Här på guldriset hade han lika litet
som bivargen några rovgiriga planer, utan han njöt endast av vad
blomkorgarna bjödo av pollenkorn och nektar. I andra omgivningar
har jag sett honom ivrigt, liksom sökande, stryka omkring på blad,
buskar osv., men Adlerz uppger att då han jagar rov åt sin blivande
avföda, uppsöker han för oss mindre poetiskt stämningsgivande
platser än blommor och blad, nämligen spillning, och färsk sådan,
av nötkreatur och hästar. Glattstekeln väljer nämligen som byte för
sin avföda uteslutande flugor, och bland dem har han specialiserat
sig på de stora spyflugorna, för vilka just sådana och liknande ämnen
utgöra en särskild lockelse. Här har därför Mellinus sin egentliga
jaktmark.
Bivargen har det som jägare lätt tillrättalagt för sig. Han behöver
inte utveckla några särskilda jägaregenskaper. Tambiet är lätt att
överraska, då det sitter med framkroppen fördjupad i en blomma
eller blomsamling. Helt annorlunda ställer det sig för de ”rovsteklar”,
t. ex. glattstekeln, vilka utvalt spyflugorna till rov. Dessas objekt,
spyflugorna, ”ha ju ögonen med sig”, som det heter, äro ytterst
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
