I vårt poetiska land växer dikten under snön. Ännu äro vi blott vid begynnelsen af den månad, som den gamla almanackan med älskvärd optimism benämnde »vårmånaden», och redan nu, de första dagarna af mars, möta oss såsom nyspirade snöklockor de gudskelof i alla väder lika sorglösa och lättsinniga skaldernas nya dikter.
Zoologen, den som en väldig jägare inför Herran kända baron Axel Klinckowström, har debuterat med en numer ganska ovanlig sorts diktning - ett helt litet svenskt epos. Jag skrifver med flit debuterat, ty i de ej så få poem, han förut utgifvit med fornnordiska ämnen, brottades det poetiska bärsärkaraseriet alltför hårdt med den litterära dilettantismen för att resultatet skulle blifva det afsedda. Det är alls icke omöjligt, att en »nygötisk» diktning ännu en gång skulle kunna fånga och gripa oss. Med en ny verskonsts medel kan nästan hvarje ämneskrets förnyas, och vår tid har dessutom förvärfvat en långt djupare känsla för all primitiv föreställningsvärld, än romantikens. Men i Klinckowströms fornnordiska poesi har trots all god vilja och goda ansatser knappast undret skett, förnyelsens och återuppståndelsens under. Denna gång har han sökt ingifvelse på närmare håll - i nutida jakt- och svenskt bygdelif, och icke blott åstadkommit ett ganska älskvärdt och lustigt litet arbete, men äfven visat sig vara ett stycke - ett icke allt för imponerande stycke - men dock ett stycke af en diktare.
Låtom oss då dröja en stund vid »Örnsjötjuren» af Nimrod-Klinckowström. Dikten är på hexametrar och behandlar en älgjakt. Hvar förförfattaren sökt sin förebild, är sålunda icke svårt att se - utan att man behöfver göra sig skyldig till en sådan elakhet mot vår svenske zoolog, »hundvän» och poet, som att jämföra honom med Runeberg. Klinckowströms poem, anspråkslöst kalladt »jägardikt», är icke ett epos med bred och djup folkskildring och nationellt perspektiv, det är ett diminutivum af ett epos, en liten berättelse på vers af blyg samma proportioner i alla riktningar, men i sin patriarkaliska gammalsvenskhet icke utan ett hemväfdt och troskyldigt behag.
Författaren skildrar ett jaktmöte på ett bruk, i bergslagen antager jag, att döma af den vackra naturskildringen med många speglande sjöar och en »blånande grund af skogiga åsar»
tornade öfver hvarann; de närmaste tydliga, skarpa
skiftande klart i växlande färg, därbortom de andra,
högre och mera i blått, till sist emot himlen de högsta
hägrande lika luftiga moln ur ett aflägset fjärran.
Det är sista augusti, och vänner komma från östan och västan för att deltaga i älgjakten på den gamle gästfrie brukspatronens jaktmark, där icke blott finns som frestande byte en prehistoriskt jättelik älg, »Örnsjötjuren», äfven Belsebub kallad, men också en skönlockig dotter, Eva. Villebråd finnas som bekant af många slag, och jägarlycka på ett håll betingar icke alltid framgång på ett annat. Men här förenas turen, och dikten berättar, hur den unge jägaren Harald på en gång fäller den sagolika tjuren och vinner den sköna och mycket förmögna - det glömmer skalden aldrig att framhäfva - Evas hand. Det går sålunda här som i de gamla sagorna: hjälten dräper odjuret och vinner prinsessan. Om någon förvånande ny eller stor uppfinningsförmåga bär icke detta vittne, men i episk poesi i allmänhet ligger ju större vikt på skildringskonsten än på handlingen. Med bred pensel och älskvärd godmodighet upprullar Klinckowström en följd af taflor från ett svenskt järnbruk. Målningen förefaller väl ibland en smula för arkadisk och idyllisk. Denna lilla värld kring den speglande Gäddsjön tycks verkligen vara den bästa af världar, den, där alla äro lika hederliga, rättrådiga och belåtna, herrar och tjänare, rika och fattiga, och det förefaller att vara lika roligt att arbeta; verkstad och hytta, framför den brinnande elden, som att få spränga på jakt genom skog och mark. Kanske jag misstager mig, men det synes mig dock, som jag en och annan gång af tidningarna sett, att den onda och rastlösa tidens missnöje också nått de svenska bruken, och att tillvarons motsatser också på dem kändes starkare än skillnaden mellan den stora brännvinsflaska med »tjusarkonungens namnchiffer», som författaren ställer på bruksherrns mäktiga frukostbord, och den mindre med marknadsblommor, som han placerar hos hans arbetare. Men skalden är ju herre öfver sin värld, och ingenting kan hindra honom från att, som det heter, måla en so i rosenrödt.
Eljes måste skildringarna kallas förträffliga, af en präktig kärnfull svenskhet, som det är ett nöje att återfinna. Friskt och trefligt skildras i denna dikt både den gamla herrgården med sin gästabudssal, fylld af jakthistorier, kortspel och toddyrök, sina gästrum och korridorer, och bergsmannens af ärtruskor och krusbärsbuskar omgifna stuga. Enligt stilartens breda, intagande och omständliga tradition äro dessa interiörer icke sedda med en konstnärs falköga, men utförligt beskrifna med kärleksfullt välbehag, också en sorts stilprincip, så god som mången annan. Och om artistsinnet saknas äfven i de talrika naturbilderna, äro dessa likväl iakttagna med en naturkunnig mans säkra blick och fångade i flykten af en jägare i sitt element i skog och mark, väl förtrogen med årstidernas vanor och jordens lif. Exempel på detta gammaldags noggranna, men kärvänliga och vinnande episka stillebensmåleri kan man i Klinckowströms dikt hitta mångenstädes. Följande bild är särskildt karaktäristisk:
Matmodern själf, den raska mor Anna, i rymliga spiseln
väckande åter till lif den i askan slumrande glöden,
närde med späntade stickor klokt den nyfödda lågan,
tills den, hämtande kraft och fattande tag uti veden,
spred kring rummet sin fladdrande glans som sprakande brasa.
Snart på sin trefot af järn den glänsande pannan af koppar
puttrade, muntert af lågorna smekt, medan slamrande kvarnen
malde i husmoderns knä den bruna bönan från Rio
Ned ifrån väggen så togs den flata, rymliga pannan;
skurad noga med flott, den mottog randiga fläsket
puttrande snart med kaffet i kapp på den lågande härden.
o. s. v.
Emellertid finns det ännu en sida att stanna vid i »Örnsjötjuren». Tydligen fann författaren på längden ändock sitt paradis litet långsamt utan en orm, och den kommer naturligtvis, som allt ondt, från den babyloniska hufvudstaden. Det är en »hypermodern författare», en satirisk motbild till allt detta ärliga, redliga och sunda naturlif. Allt från första ögonblicket han presenteras, förstår man författarens satiriska vrede mot hans person. Medan alla de andra herrarna gå i ärliga smorläderskängor, uppträder denne förvekligade dekadent i spetsiga blanklädersskor. För att läsaren ytterligare skall förstå, hvilken ohjälplig odåga han är, tillfogas, att han - liksom odågan Chamberlain - använder monokel. När man därtill finner, att vederbörande lyder namnet »Hjalle», väntar man en glupsk och aristofaneisk satir. Ty, utan att ingå på privatlifvets helgade område, kan man väl upplysa om, att detta namn allmänt gifves åt en af våra mest kända yngre författare, hvilken genom sin icke vanliga intelligens och talangfullhet verkligen förtjänat upphöjelsen till att spela den onda principen i Klinckowströms idylliska bruksvärld. Men denna vredgade början får en ytterst beskedlig fortsättning. Så brukar jätten i sagan, som ur djupet af sitt lurfviga skägg ropar, att han vill känna lukten af kristet blod, småningom afslöja sig såsom en from, litet enkel och oförarglig skämtare. Våra unga poeter behöfva icke hvässa sina pennor, för att till gengäld för denna godsinta och smålustiga satir öfver en stadspoets missöden på landet göra en parallell om den vilde jägarens missöden i salongerna. Ty satiren har intet personligt eller hvasst, utan röjer ett stort barns harmlösa, jag skulle vilja säga oskuldsfulla själ.
Till sist ett ord om formen. Hexametern passar märkvärdigt väl svenskt lynne med dess smak för fulltonighet och paradmarsch. Redan hos Stjernhjelm har hexametern också fått ett utprägladt nationellt, kanske litet bondskt, men kärnfriskt tycke. I våra dagar har Strindberg med utomordentlig språklig genialitet låtit denna försvenskade, vildt och fritt växande hexameter lefva upp igen. Klinckowströms språk har naturligtvis ej en sådan klassicitet, men också den är i det hela stilfull och treflig. Den böjelse för en viss vårdslöshet, som hexametern - liksom all jämn, men ändock icke jämnt reglerad lunk - gärna för med. har dock ej heller han undgått. Jag citerar på måfå några redan vid första genomögnandet stötande rader:
Hundvännen Maxim och Flink, den åldrige jägarn från Trosa.
Man förstår, att »hundvännen» är en diktaren kär hederstitel, men som inledningsdaktyl till en hexameter är ordet knappast vackert, och radens skönhet ökas icke af det därpå följande underliga namnet med sin kuriösa tonvikt. Skön är heller icke en rad som följande:
Tjuren från Örnsjön är nu mitt mål, förr'n en kommande skymning.
Och hvad sägs om följande rad till sist?
Detta och mera därtill i räntebärande aktier.
Vi respektera högt det Klinckowströmska brukets aktier, helst sedan vi af författaren fått den värdefulla upplysningen, att de äro oberörda af alla börsens väder och vindar, klippfasta som Svea Riksbanks sedlar, men vi föredraga ändock i slutet af en hexameter ett rent tvåstafvigt slutord.
Det berättas, att då en vän visade Goethe, att han en gång råkat skrifva en sjustafvad hexameter, svarade den store skalden: »Die Bestie soll stehen bleiben.» Klinckowström tycker tydligen detsamma om sina »bestier», som, det må erkännas, så vidt jag sett aldrig fått en fot för mycket. Och då totaliteten är trefligt och stilfullt klingande, kan ju dylikt aldrig skämma en dikt, som är nöjsam och intagande och, utan att röja någon djupare originalitet, dock visar ett i vår tid rätt egenartadt och lustigt gammalsvenskt original.
8 mars 1906
