Hvem känner icke den bok, med hvilken Gustaf Janson slog igenom som författare - »Paradiset», denna förträffliga roman, i hvilken det fanns drag af Jules Verne, drag af Robinson och en atmosfär från Rousseau, och som dock var så afgjordt stark och originell? Boken har blifvit populär som få. Man undrar icke däröfver, man är glad att detta verk funnit vägen till mångas händer och hjärtan. Ty denna roman gifver allt det värdefulla och goda i sin författares lynne och blott ett minimum af hans eljes ofta störande okonstnärlighet. Först och främst firar hans berättaregåfva här en verkligen oförneklig triumf. Gustaf Janson är ju af naturen, hvad författare nu för tiden så sällan bry sig om att vara eller förmå vara - »spännande». Han är spännande på gammaldags, men godt maner, genom en liffull, spelande fantasi och en medryckande fart, i hvilken man känner dramatikerns raskt slående puls. Att den stora oreflekterande publiken, för hvilken skönlitteratur ungefär spelar rollen af andlig motion, af en inbillningens kroppsrörelse, alltid företrädesvis vändt sig till denna spänningens poesi, är icke underligt. Det finns i själfva verket i hvarje sund natur en kraftkapacitet, som i det borgerliga samhällets hvardagslif förblir otillfredsställd och som därför gärna i dikten söker äfventyrets bedöfning, det nervkittlande sällskapet med faran, brottningen med det fientliga och obekanta. Men äfven den bildade och kritiske läsaren gör rätt i att icke allt för öfverlägset rycka på axlarna åt detta. Hvem som vill blir dock icke en Alexandre Dumas, och det är dock diktens gåfva - om också icke bland dess högsta - att låta fantasien spränga i väg som på en ostyrig springare och hjärtat klappa af oro och förväntan.
I »Paradiset» finnes verkligen en ovanlig fabuleringens kraft och glädje. När jag i dessa dagar läst om boken med anledning af den fortsättning, Gustaf Janson nyss under titeln »De första människorna» utgifvit, har det slagit mig, hvilken friskhet och omedelbarhet detta verk äger. Det företer en egendomlighet, som kännetecknar många mycket afhållna och förstådda arbeten: idéns närbelägenhet. Det var i själfva verket ett Columbusägg, denna tanke, att återupptaga De Foës uppslag och Rousseaus evangelium med tillämpning på moderna förhållanden och söka visa, hur klasskillnadens förbannelser och tvedräkt kunde utjämnas och upplösa sig inför den af människan orörda naturens enhet. Men att hitta ett sådant Columbusägg tillhör dock en litterär banas få privilegierade stunder, och här var finnaren just rätte mannen att väl begagna fyndet.
Det behöfdes en ynglingaaktigt frisk och naiv fantasi för att låta Robinsonaden blifva lefvande och verklig. Men just detta besitter Gustaf Janson. Hur utmärkt är icke hans skeppsbrottsskildring, med något af det åsyna vittnets öfverraskande enskildheter och märkvärdiga sannfärdighet! Hvilken upptäckarlycka bär icke skildringen af hans obebodda söderhafsö med sina klippstränder, sin vulkan, sina tropiska skogar, sin rikedom på växter och djur! Men - och detta är dock det viktigaste - själfva det mänskliga problemet är behandladt med gripande och ärlig kraft. Större psykologer än författaren skulle helt visst hafva hittat egendomligare själsrön än han vid framställningen af de processer, genom hvilka de båda så oerhördt olika skeppsbrutna, den högförnäma miss Elisabeth Devereux, och den enkle svenske sjömannen Karl Lind småningom frigjorde sig från samhällslifvets osanning och konvention och i kraft af den oförställda naturens gemensamhet funno hvarandra, blott som två människor, två ensamma, hjälpbehöfvande, för hvarandra skapade väsen. Men hur lätt hade icke djupsinnigheten blifvit konstlad och det hela löpt ut i psykologiska subtiliteter. Problemet är här af en handfast och på sin lösning fullt troende man reduceradt till sin väsentlighet, och så har det just kommit något af det innerst mänskligas kraft i skildringens förenkling. Hans två gestalter hafva en groft skuren, men vederhäftig och stark germansk träskulpturs lif och monumentalitet. Särskildt synes mig mannen, den svenske sjömannen, den naturligt goda idealmänniskan ur folkdjupet, vara en verkligt ståtlig gestalt.
Gustaf Janson har i dessa dagar utgifvit en fortsättning till »Paradiset», kallad »De första människorna», i hvilken alla dess trådar och tankar spinnas vidare med samma naturkult och rousseauism. I själfva verket talar man hellre om den äldre boken. Den är onekligen mycket friskare och mer fängslande. Detta ligger också i sakens natur. Är icke »fortsättning» alltid det vanskligaste af allt? Betyder det icke nästan ständigt upprepning eller förblekning? Sannerligen, man skulle aldrig begära fortsättning på något roligt. Den, som vore så vis. Men det går väl öfver människans kraft, och isynnerhet går det nog öfver en författares kraft, att låta bli att återupptaga en älsklingsidé och fortsätta ett verk, som gjort lycka. Jag förstår för öfrigt författarens svårighet att lämna sitt stampar till ett nytt, lyckligare människosläkte. Det var verkligen sådana kärnmänniskor. Man är gärna ännu en gång i deras sällskap och hör deras erfarenheters äkta och ordkarga växelspråk. I denna fortsättning af »Paradiset», hvari Elisabeth Devereux' och Karl Linds barn egentligen skulle spela första fiolerna, intressera dock ännu kanske mest de gamla: mannen och kvinnan från civilisationen, som tvingats att på egen hand omvärdera alla värden och i naturens ensamhet kämpat sig fram från det, som är sken, yta och fras till lifvets enklaste och starkaste realiteter. De hafva i denna bok blifvit mycket gamla, och ej litet profetiska. Men det skadar icke. Imponerande verka de ännu, och som i »Paradiset» står fortfarande Lind främst, den gamle svensken med sin typ af kämpe, daglönare, offrare och präst - en till det sista utmärkt och grann folktyp.
De unga i boken, »De första människorna», äro deras barn, den äldsta sonen och dottern, hvilka skildras som ett naturlifvets förstlingspar, mot alla människobud vigdt till brudgum och brud af naturens egen hand. (Ett tredje barn, som här förekommer, borde aldrig funnits med. Den lille ynglingen »Oscar» är bara i vägen och rubbar bokens gruppverkan. Namnet har en särskild förmåga att verka komiskt på en obebodd ö.) »De första människorna» vill berätta, hur bror och syster blifva man och kvinna, älskare och älskarinna. Den sinnesglöd, en sydländing vid skildringen af ett sådant ämne skulle hafva utvecklat, helst när sceneriet är en tropisk, af all civilisation oberörd mark, finns här lika litet som den germanska tragiken öfver Siegmund och Sieglinde. Denna kärleksroman, som tangerar så mycket våldsamt och ömtåligt, är snarast lik en nordisk primitiv idyll af kysk innerlighet. Det är svalt blod och vackra lugna drömmar öfver Gustaf Jansons paradismyter. Natur är hos honom en god och mild moder, som stillfärdigt vägleder de sina. Och med en skärande, alltför skrikig kontrast mellan samhällslifvets onaturlighet och hyckleri och naturlifvets sunda och ofelbara instinkttillvaro slutar »De första människorna».
Angående tanken är sålunda ingenting annat än godt att säga, om man öfver hufvud taget är med på författarens rousseauistiska förutsättningar, men den nya berättelsen skämmes af skrifsättet. Sedan »Paradisets» tillkomst har Gustaf Janson blifvit äldre och sannolikt finner han det icke längre förenligt med sin värdighet att uteslutande fabulera och skildra. Han vill synbarligen vara djup och sublim och har lagt sig till med en sorts omskrifvande och kvasifilosofisk grannlåtsstil, som särskildt illa passar hans klara och rättframma begåfning. Hvilket missförstånd af sitt eget naturell! Man känner här knappast igen hans obebodda ö, å hvilken man var så hemma i förra boken som om man själf långsamt och med förtjusning tagit den i besittning. Nu hvilar den i ett sorts töcken af stora ord och barnsligt uppstyltade reflexioner. Hur mycket bättre och äfven djupsinnigare var författaren icke, när han blott och bart gaf sin inbillning spelrum och med fyllig, saftig kolorit skildrade palmskogar, sandfält och strandklippor, vildsvinen, sköldpaddorna och krabborna! Den blygsammaste verklighet är i dikten bättre än utspädda och tomma abstraktioner. Härtill kommer, att författaren stör verkan af de ofta gripande och fint tänkta situationerna genom att sticka fram sin pekpinne och förnumstigt förklara, hvad alls ingen förklaring behöfver. Tankegång och själsutveckling i »De första människorna» äro sannerligen så enkla, att de ej behöfva någon kommentator.
En rousseauan är alltid optimist. Att tro på naturen betyder i själfva verket att tro på människan. I Gustaf Jansons »Paradis» finns ingen orm och ingen förbjuden frukt - det är en barnfantasis Eden, åtminstone om man tänker på den heta och törnfyllda lustgård i Orienten, i hvilken stackars Adam och Eva af nödvändigheternas makt drefvos till sitt syndafall. Bibeln är pessimism, kristendomen är pessimism, och läran om arfsynden deras röda insegel. Den, som lefver och andas inom ett sådant åskådningsfält, måste alltid och vid all rousseauism se något falskt, något man kan nämna skönfärgadt eller lögnaktigt, allt efter sitt hjärtas mildhet eller bitterhet. Utopien stammar från Västerlandet. Den bär all dess lifskraft, hopp och hälsa i sitt sköte. I dess kritik bor en tro på väsendets ursprungliga sanning och godhet, en förhoppning om pånyttfödelse vid jordens egen barm, som äro de starka och illusionsmöjliga rasernas förstfödslorätt. Utopien är dessa släktens själfuppgörelse, af hvilken de liksom hämta ny lifskraft och trosvisshet.
Gustaf Jansons utopi - och som en sammanhängande sådan bör man väl rättast uppfatta »Paradiset» och »De första människorna» - tillhör långt ifrån artens mästerverk, men den intager i alla fall en plats för sig inom vår moderna litteratur, och dess afsikter och tankar äro, särskildt i »Paradiset», lefvandegjorda med ganska mycken glans och bravur. Denna utopi stammar från en präktig och manlig personlighet, som väl på grund af bristande konstnärssinne kan krångla bort sin stil och sin medfödda berättartalang, men sällan förvillar sitt väsens duktighet och sympatiska ärlighet. Naturligtvis är han, som alla andliga och fysiska naturläkare - salig Jean-Jacques är alla dessa naturliga reformatorers och kvacksalfvares stamfader - för mycket moralist, medicinare och predikant. Men det hör nu också en gång till yrket. Öfvertygelsen ljuder här i alla fall från ett så bredt och kraftigt bröst, att man gärna lyssnar till den, och alltid finns det ögonblick, då man en gång kan behöfva höra, helst framsagd med manlig värme, den natursunda instinktens och den goda viljans lära.
8 maj 1906
