Höstens bokflöde har fört med sig icke mindre än trenne förstlingsarbeten af begynnande novellister. Något känd förut från tidskrifter och tidningar är den finaste och älskvärdaste begåfningen, Artur Möller, och som man just därför gärna hade sett dröja med sin debut i bokmarknaden, tills han kunnat slå ett större slag. Det finns i hans allt för brokiga och litet enhetliga samling novelletter med titeln »Sena tiders barn» ett par små berättelser med egenskaper ovanliga hos vår unga skriftställargeneration. De äro nämligen skälmska, intagande och graciösa, värmda af ungdomlig lifsbetagenhet och ungdomlig munterhet. Det är särskildt fallet med en rent utmärkt historia kallad »Normalskjortor», och det är också från den man gärna vill ställa den unge författarens horoskop. Denna lilla skiss begynner med en både kvick och uddig verklighetssatir och går sedan som af sig själf otvunget öfver i ett muntert och vingat fantasteri. När man följer det lustiga och lyriska lilla skämtet, tänker man ofrivilligt på svärmare och raketer en vacker sommarnatt. Ty det är verkligen ett litet fyrverkeri af uppspelt och glad odygd i denna skiss om Eros och en modern, reglementerad, med normalskjortor öfver lag lyckliggjord mänsklighet.
Samma mjuka, lätta litterära handlag utmärker ännu en och annan af de små historietterna i boken, exempelvis »Domaredansen». Det är skada, att denna berättelse från gamla dagar egentligen icke blir till något. Anslaget är så sprött och vackert - man tänker på »honom» och »henne», som på ett par bleknande daguerrotypier med ett leende af vemod. Lätt hand och humör prägla också den eljest litet tunna och obetydliga dramatiserade pastischen från de galanta franska revolutionsfängelserna.
Ett par andra små berättelser äro af alltför anekdotisk hållning, och i den längsta af skildringarna, som inleder hela volymen, »En kontorsfröken», synes mig Artur Möller hafva kommit in på en väg, som rakt icke torde vara hans och på hvilken dessutom nästan alla våra yngre och talangfulla novellister redan rest före honom och skaffat sig ett försprång, som icke han kan hinna upp. Jag vet icke om »En kontorsfröken» af Artur Möller är skrifven före eller efter Henning von Melsteds »Nöd». I hvarje fall är den fullkomligt öfverflödiggjord genom dennes i sin art öfverlägsna skildring, som med sin starka koncentration, sin skärpa och sitt i djupaste hvardagsklädda patos kanske klarast visar, åt hvilket håll han och hans jämnåriga syfta. Den begåfvade, men osäkra författare, som skrifvit »Sena tiders barn», är knappast skapad for denna bittra konst i svart och hvitt - han synes vara en älskvärd naturlig optimist. Varför icke söka taga skalkens - ja, gärna den arga skalkens - plats? Den har så länge stått tom.
28 november 1904
